Tag Archives: Ultra

Ultratankar

Jag skrev i ett tidigare inlägg om att jag skulle plita ner mina tankar om ultralöpningsdebuten och kanske några jämförelser mellan ultramarathon och ”vanlig” marathon. Detta inlägg kommer här… Så ni som har väntat kan sluta vänta och börja läsa.

Först och främst vill jag bara säga jag ”bara” sprungit ett 6-timmarslopp. Handlar det om 12-timmars eller längre tidslopp eller rent av om distanslopp (>42195m) så finns säkert andra skillnader och/eller likheter som är värda att ta upp. Fyll i så fall gärna på med en kommentar nedan!

Långt...

Långt...

Distansen skiljer sig ju åt. På tidsloppen vet man ju inte hur långt det blir, det är ju själva poängen, men de allra flesta kommer över marathondistansen även på ett 6-timmarslopp. Självklart är det tyngre för kroppen – men även för psyket – att springa längre än marathon än att springa marathon.

Servicen har vi varit inne på i tidigare inlägg som handlade om stora och små marathonlopp. Ett stort marathon som Stockholm har vätskekontroller var 3:e km och utdelning av saltgurka och buljong och bananer och f-n och hans mormor. Ett mindre lopp, som Göteborg Marathon har kanske kontroller var 5:e km eller ibland ännu mer sällan. Tidslopp går oftast på korta banor, från 400 – 1200 m, och en servicestation längs varvet. Således har man aldrig mer än ett varv till nästa vätskekontroll. Erfarenheten från mitt ultralopp är att utbudet av dryck och energi är mer varierat på ett ultralopp än på ett vanligt marathonlopp. I Trollhättan bjöds det på vatten, saft, sportdryck, cola, mackor, köttbullar, soppa, energibars, godis, kakor, bullar, m.m., m.m.

Gemenskapen är en helt annan på ultralopp. Det känns som att tävlingsmomentet i ett ultralopp mer är ”mot sig själv” än mot andra. Som att de andra deltagarna i loppet är medtävlande iställer för motståndare. Denna känsla har jag inte fått i marathonlopp eller andra mindre lopp (som halvmaror och milar). På en varvbana kan den som i slutänden vinner loppet springa ett varv eller två med den som i slutänden blir sist, bara det känns rätt häftigt.

Inställningen som behövs när man startar i ett ultralopp är helt annorlunda än i ett marathon. Man måste redan från början fylla på med energi ofta och spara på krafterna för att kunna hålla ett jämnt tempo och inte köra slut sig på det första fyra milen. För oss löparamatörer (där jag placerar mig själv i alla fall) är liksom inte frågan hur fort det gick eller hur långt man kom utan snarare att man klarade det, oavsett tid och placering.

Känslan när loppet är klart liknar iofs den euforiska känsla som man har efter ett fullbordat marathon, men på något sätt kändes det mycket mer. Samtidigt kändes det helt naturligt och som att det var väl inget…

Jag har säkert glömt något men dessa saker är de jag tänkt mest på när jag jämfört min upplevelse från Stockholm Marathon med min upplevelse från Trollhättan 6H. Så vad innebär detta nu då? Ska MarathonJohan transformeras till UltramarathonJohan? Nja, det tror jag nog inte. Jag känner att jag skulle vilja testa på ett 12H och kanske ett 24H. Fler 6H kommer det att bli eftersom det erbjuds få marathonlopp i min närhet så kan jag ta ett sådant istället. Distanslopp då? Kanske något kortare som Lidingö Ultra (50k) eller liknande. Att nu – efter ett 6H – börja tänka på längre grejer känns bara knäppt.

Boktips – Ultra Marathon Man

Ultra Marathon Man (omslag)

Ultra Marathon Man (omslag)

Läste för några veckor sedan ut boken ”Ultra Marathon Man – confessions of an all night runner” av Dean Karnazes. Jag har hört och läst en hel del negativa kommentarer om Dean Karnazes, som att han t.ex. inte ”vågat” ställa upp i Spartathlon eller att han egentligen inte är någon bra ultralöpare, bara bra på att göra PR för sig själv.

Må så vara, men boken var i alla fall grymt bra tycker jag. Den handlar till en början om Deans uppväxt och hur han var med i skolans terränglöpningslag för att sedan ta en ”paus” på drygt 10 år från löpandet innan han kommer tillbaka och blir en av världens bästa ultralöpare.

Det är helt klart en läsvärd bok, oavsett om man är löpare själv eller inte. Den handlar såklart till stora delar om löpning, men den handlar också en hel del om självdisciplin och mental styrka.

På min önskelista kommer naturligtvis hans andra bok (eller om det är hans första?) ”Secrets I Learned Running 50 Marathons in 50 Days” som handlar om när Dean sprang ett marathon i var och en av USAs 50 stater på totalt 50 dagar, så ett marathon om dagen alltså.