Snart dags igen

På lördag smäller det igen. MarathonJohan ger sig på marathondistansen för kanske 15:e gången. Jag har 12 fullföljda marathonlopp i benen och har nog brutit två gånger, båda i Göteborg. Dessutom har jag ju 4 st 6-timmarslopp där jag passerat marathondistans så in alles så är det väl 16 fullföljda marathonlopp då.

FB_top04_5Den här gången är det gatorna i Oslo som jag ska nöta mina skor mot och oj vad jag ser fram mot det. Jag åker med mina vänner Nisse och Krille och jag gissar att lördagskvällen kommer bjuda på ett ordentligt partaj; man brukar ju vara sjukt partysugen efter 42 km, eller som i Nisses fall 73 km eftersom han gör Oslotrippeln och springer en mara, en halvmara och ett millopp på samma dag. Sjukt…

Men det är ju för att det är lite sjukt som man håller på med detta. Jag tror att om var och en hade kunnat springa en mara så hade jag gjort nåt annat, jag vill utmana mig själv och inte vara som alla andra.

Så håll en tumme för mig på lördag. Starten går nån gång vid 9:30 redan.

1000 löpta mil

milsten-800x531

I och med mitt pass i tisdags passerade jag 1000 löpta (och registrerade) mil. En milstolpe om någon känns det som men det visar också att min löpning verkligen ökat och ökat. Jag menar, i år är mitt mål att springa 200 mil, med den takten skulle jag nå 1000 mil på fem år men dessa 1000 mil har tagit mig 10 år att nå, de första åren var jag ju mer än nöjd med mina 50-80 mil per år. Idag skulle det kännas som att knappt träna alls.

Så vi får väl se hur länge det tar innan jag får fira 2000 mil, men idag, i och med den här insikten, kommer jag nog fira med en glass och ofrivillig vila pga lite snuva och en gnutta ont i halsen. Hoppas det inte blir mer än så, men man vet aldrig när barnen börjat skola och dagis igen efter sommarlovet, de kan dra med sig allt möjligt hem.

Stockholm Marathon 2015

Mitt Stockholm Marathon började i år redan dagen innan med att jag lastade med mig familjen på tåget till Stockholm. En ganska lugn och skön tågresa senare var vi framme och fredagseftermiddagen tillbringades på Skansen med att kolla på järvar, björnar och ekorrar och leta efter vargar (som vi aldrig hittade). Nåt litet bil-tåg hann barnen med att åka också.

Skönt att slippa köra. Tack för skjutsen SJ, i tid och allt...

Skönt att slippa köra. Tack för skjutsen SJ, i tid och allt…

Dottern tätt efter sonen

Dottern tätt efter sonen

Efter en middag, för kvällen såklart bestående av pasta, åkte vi till hotellet i Hammarby sjöstad och checkade in. Självklart skulle dottern bråka som aldrig förr när hon skulle sova så min lugna kväll med tidigt sänggående för att ladda inför loppet blev istället en kamp för att få den minsta i säng. Den stora däremot somnade utan större krusiduller och till slut kom jag själv också i säng och sov gott ända tills barnen vaknade strax före halv sex.

Motel L i Hammarby sjöstad rekommenderas varmt.

Motel L i Hammarby sjöstad rekommenderas varmt.

Efter några lugna timmar på hotellrummet pallrade vi oss iväg för frukost och jag valde lättsmälta grejer. Ljust bröd istället för rågbröd och lite yoghurt och ett ägg. Ett glas juice dagen till ära och några koppar kaffe. Sen stack snart resten av familjen för att hänga på Junibacken under dagen när jag sprang medan jag fick göra det sista av min uppladdning själv på hotellrummet innan jag också åkte iväg.

Nummerlappad och klar

Nummerlappad och klar

Var på plats på Östermalms IP ca 90 minuter före start och hade gott om tid att lämna in värdesaker och överdragskläder och knatade snart iväg till startfållan där jag sprang på Andrea och pratade lite med henne, vi hade båda ungefär samma mål för dagen; att komma under 3:30.

När starten gick blev trängseln snabbt påtaglig men släppte förvånansvärt snabbt.  Jag lufsade på i mitt tänkta tempo. Nån kilometer lite snabbare, nån lite långsammare. Milen passerades på 47:07 mot tänkta 47:30. 20 km på 1:34:29 mot tänkta 1:35. Det kändes oförskämt lätt och bra.

Efter halvmarapassering började jag få en mental svacka. Samtidigt ökade regnet i styrka och kylan blev mer påtaglig. Jag lyckades ändå hålla alla kilometertider under 5 min fram till 30 km-passeringen där jag hade gjort sista kilometern på 5:06. Sen gick det tyngre. Efter 33 km fick jag ta en kisspaus längs Södermälarstrand(?) och uppför Västerbron på andra varvet kom första promenadpausen. Jag kände hur jag verkligen låg på gränsen till kramp i vaderna och det var bättre att genomföra än att bryta ihop pga kramp så det fick blir nån liten promenadpaus på 20-30 meter varje kilometer för att hålla vaderna i schack.

Efter 40 km ungefär kom Andrea och sprang om mig och jag tog rygg på henne. Passerade henne nån gång och sen kom hon tillbaka och sprang om mig. Vi bytte några ord med en knapp kilometer kvar och jag såg på klockan att det skulle bli precis på håret att klara 3:30. Mina allra sista krafter gick åt för att pressa mig in genom marathonporten på Stadion och springa i mål med 19 sekunder tillgodo.

Officiell tid blev tre sekunder mindre än min tid. Trevligt när det diffar åt det hållet.

Officiell tid blev tre sekunder mindre än min tid. Trevligt när det diffar åt det hållet.

Helt sjukt nöjd och ännu mer sjukt kall fick jag en värmefilt, en sån i aluminium eller nåt, och började promenaden i regnet till Östermalms IP igen. Alltså, det var helt sjukt vad jag frös. Underkäken hoppade upp och ner utan att jag kunde kontrollera det. Inte ens mitt jedi-trick att bara försöka slappna av i kroppen hjälpte. Jag kan nog knappt minnas att jag frusit så mycket någonsin.

Snabbt hämtade jag mina överdragskläder som var torra, tack och lov, eftersom jag hade dubbla plastpåsar runt dem och trängdes med måååånga andra i ombytestältet för att få av mig mina blöta kläder på på med torra. Slutligen, en regnponcho från Paris Marathon över alltihop och sen traska mot tunnelbanan. När jag strax efter fem kom in på hotellrummet hade jag kanske börjat gå tillbaka lite värme i kroppen men det var otroligt skönt att få duscha varmt och sedan få ta på sig rena torra kläder igen.

Efter en god middag på restaurangen precis bredvid hotellet, med en god öl till, firade vi mitt uppnådda mål i hotellobbyn som sig bör, med champagne! Och froosh till barnen 🙂

Framgångar måste firas!

Framgångar måste firas!

Barnen somnade snällare kväll #2 och det var jag tacksam för. Innan jag själv la huvudet på kudden fick jag läsa andras race-rapporter, tacka och bocka för trevliga kommentarer på mina inlägg på facebook och instagram och inte minst pussa lite på min kära sambo!

Innan hemfärd på söndagen hann vi med en trevlig rundtur på slottet, kika lite på kronor, äpplen och spiror och även se en stor högvaktsavlösning med Arméns musikkår och hela faderullan.

Tror sonen skulle passa som kung, han gillade slottet iaf

Tror sonen skulle passa som kung, han gillade slottet iaf

En riktigt trevlig helg med familjen men som min sambo sa, jag kanske skulle testa en marathonresa utan familjen nån gång och se hur bra det kan gå om jag får förbereda mig på rätt sätt utan att behöva bekymra mig för dem. Så kanske det får bli nästa gång, men det får framtiden utvisa.

Göteborgsvarvet 2015

Så var årets Göteborgsvarv lagt till handlingarna och därmed också det tionde Varvet i rad. Mitt första Göteborgsvarv genomförde jag alltså 2006 efter att ha blivit biten av löpningen genom att bli medsläpad ut på ett lunchpass av en kollega på min dåvarande arbetsplats. Blodsmaken i munnen jag fick på det första passet har släppt för länge sedan men kärleken till löpningen verkar bara bli starkare och starkare.

Medaljer från 10 GöteborgsVarv i rad 2006-2015)

Medaljer från 10 GöteborgsVarv i rad 2006-2015)

I år hade jag för första gången som plan att inte gå för fullt utan hålla igen lite för att ha pigga friska ben när det blir dags för Stockholm Marathon på lördag. Det kändes lite annorlunda och på ett sätt njöt jag nog lite mer av folkfesten än jag brukar när fullt fokus är på att springa så fort som möjligt. Ändå blev det min trejde bästa tid av mina tio varv.

Laddad i det fina vädret nån halvtimme före start

Laddad i det fina vädret nån halvtimme före start

Första kilometrarna flöt jag bara med genom Slottsskogen. Träffade Erik (a.k.a. Tricky) och tjôtade lite teknik, jag med min nya Fenix3 och han med sin nya 920XT, men snart såg jag bara ryggen av honom och jag sprang på i mitt tempo, i min bubbla. Säldammsbacken gick ganska lätt och nånstans därefter hittade jag mitt tänkta tempo och genom Majorna och vidare upp mot Älvsborgsbron var det bara skön löpning.

Över Älvsborgsbron var det lite blåsigt men det gick det med och på min hemmaplan från Eriksberg, längs med kajen och bort mot Lindholmen spejade jag efter kända ansikten men såg inga förutom de jag visste var de skulle stå.

Göta Älvbron gick lättare än vanligt i år och efter att ha druckit en av få vattenmuggar vid vätskekontrollen precis efter bron började jag beta av den långa slakmotan upp mot Götaplatsen. Inga större problem här heller. På Avenyn mötte jag Yann som låg några minuter före mig och hojtade och viftade men utan att väcka hans uppmärksamhet, han var helt inne i sin egen värld.

Sista biten gick också riktigt lätt och efter en liten fartökning sista kilometern sprang jag i mål på 1:38 och det tog inte många sekunder förrän andhämtningen var tillbaka på normal nivå, troligen tack vare att jag tagit det lite lugnt. Tror nog att jag skulle kunnat skala bort omkring 5 minuter om jag satsat på att få en bra tid, kanske mer, men summa summarum var det ett riktigt bra Varv och ett bra genrep inför Stockholm Marathon.

Dagen efter återvände hela familjen till Slottsskogsvallen för att dottern skulle få springa MiniVarvet och sonen Lilla Varvet. De genomförde båda sina lopp med bravur, även om dottern på knappt två nog inte fattade riktigt vad det handlade om. Stolta över sina medaljer var det efteråt i alla fall, det är ett som är säkert.

Familjens medaljskörd!

Familjens medaljskörd!

Stolta barn i olika storlekar

Stolta barn i olika storlekar

Halvmara i marafart på lördag

varvet_maran

Jag sket lite i det blå skåpet i år och anmälde mig både till GöteborgsVarvet och Stockholm Marathon utan att fatta att de bara var separerade med en vecka just detta år när det vanligtvis är två veckor mellan dem.

Länge och väl har jag funderat på hur jag ska tackla detta. Ska jag maxa båda loppen med risk för att bryta ihop i slutet av maran pga trötta, outvilade ben från Varvet? Ska jag maxa Varvet och ta det lugnt i Stockholm? Eller jogga igenom Varvet för att försöka prestera på topp på Stockholm Marathon? Read More →

All time low

Ända sedan jag var liten, eller 12-13 år i alla fall, har jag till och från haft problem med vikten. Jag har själv uppfattat mig som överviktig och speciellt i de yngre åren så har jag ju fått höra det från mina s.k. vänner.

Allra värst var det nog när jag nästan 20 år gammal gick direkt från lumpen till Chalmers. Från en relativt fysisk tillvaro där det behövdes att man åt mycket för att orka, till en tillvaro med mycket stillasittande i en föreläsningssal på dagarna och en hejdlös konsumtion av öl på kvällarna. Jag vill minnas att jag vägde bara något hekto under 90 kg i slutet av 90-talet.

Allt detta har gjort att jag har ett ganska ansträngt förhållande till min vikt. Jag har svårt att låta det gå mer än några veckor mellan mina ”invägningar” även om jag ser på min kropp att jag inte gått upp. Även om jag sällan tänker på att jag var retad eller mobbad för min vikt och mitt utseende så märker jag ju att det har satt spår i mig som aldrig verkar försvinna.

Så lite har jag nog inte vägt sedan tonåren...

Så lite har jag nog inte vägt sedan tonåren…

Nu, kanske ”tack vare” en period med lite magsjuka, verkar jag ha nått en all-time-low vad gäller vikten. Men jag måste erkänna att det inte enbart möts med glädje. Jag vet liksom inte om det beror på nåt jag gör rätt eller om det är nåt jag gör fel. Varför kommer den här viktnedgången nu liksom? Jag tror att jag har tappat ca fem kg sedan årsskiftet. I och för sig så har jag ökat träningen ganska mycket men jag har absolut inte skött min kost som jag borde. Inte så mycket skräpmat kanske men helt klart alldeles för mycket godis och snacks får jag erkänna.

Jag börjar fundera; äter jag för lite? Äter jag fel? Behöver jag kanske börja dricka nån form av proteinshake efter mina träningspass. Det är ju bra att vara lätt som löpare men jag vill i så fall gå ner i vikt på rätt sätt och tappa ”rätt” kilon.

Enligt BMI är jag ju normalviktig. Jag uppfattas smal av min omgivning, ibland rent av för smal kanske? Ändå kan jag ha dagar då jag tycker att jag är jättetjock. Så ni som läser detta och har barn, påminn dem så ofta ni kan om att vara snälla mot sina kompisar och inte retas/mobbas. Det ger sår som aldrig går bort, det är verkligen omöjligt att ta bort vecken från ett skrynklat papper, hur mycket man än försöker och försöker.

Sträck på dig!

Jag har länge funderat på det här med hållning. I mitt jobb sitter (eller står) jag mest vid mitt skrivbord och det är så himla lätt att säcka ihop eller kana ner i stolen till nån halvliggande position. Ibland använder jag en pilatesboll eller en balansbräda för att variera min ställning men det finns en produkt jag länge varit nyfiken på att prova.

Posture Flexi

Posture Flexi

I samarbete med Swedish Posture fick jag möjlighet att prova produkten Posture Flexi som är lite som en extremt minimal ryggsäck utan möjlighet att lägga nåt i den. Alltså, en sele som blir obekväm att ha på sig om man säckar ihop och på det sättet påminner den en om att sträcka på sig och ha en korrekt hållning. Den påminner om att aktivera bålen och dra bak axlarna.

Det första jag märkte när jag satte på mig den var att det är lite klurigt att hitta rätt inställning på den så att den blir lagom stor. Den ska  enligt instruktionerna sitta så pass löst att den är bekväm när du sträcker på dig men ge en påminnelse om axlarna faller fram. Och att hitta exakt den inställning/storlek på den som ger precis det var inte helt lätt men efter några försök blev det bra. Och jag skulle säga att, för mig i alla fall, känns det bäst när selen enbart påminner om att ha rätt hållning, inte när den drar bakaxlarna, och det är ju så instruktionen menar också. Och det gör som jag ser det också att man får en långtidseffekt av användandet genom att träna de muskler som hjälper dig att ha en korrekt hållning även utan selen.

Efter en stund märker man i skuldror, rygg och bål att det är lite jobbigt att ha selen på sig. Det är ju för selen hjälper till så att man sträcker på sig. Hade den bara ”dragit” bak axlarna hade nog inte känslan av jobbighet varit lika stor.

Framifrån

Framifrån

Bakifrån

Bakifrån

Selen är relativt diskret, man kan ha på sig den under en tröja eller skjorta utan att det syns men jag har för egen del känt en del tendenser till skav där överarmen möter bröstmuskeln när jag haft den utan t-shirt under. Det kan vara en vanesak men så har jag upplevt det i alla fall.

Enligt reklamen för produkten kan man också använda den vid träning och det har jag kvar att testa. Dock ser jag framför mig att det nog kan funka för jag upplever ofta att jag springer med bättre hållning när jag har ryggsäck på mig än utan och denna kan nog ge samma effekt. Jag får återkomma när jag har testat det, men än så länge tycker jag detta är en produkt väl värd att testa om du, liksom jag, ibland har en tendens att säcka ihop.

Tävlingspremiär (ute)

Jag tänkte först skriva att det var dags för tävlingspremiär för året idag men sen kom jag på att jag ju sprang ett 6-timmars i Karlstad i slutet av januari. 

Idag är det i alla fall dags för utepremiär i Kungsbacka och vi snackar såklart Kungsbackaloppets halvmara. 

Jag känner mig i grym form och det är inte omöjligt att mitt PB på distansen ryker idag, 1:34 (någonting) ligger det på. Planen är att öppna i ca 4:20-4:25-fart och försöka hålla det och öka lite sista kilometrarna. 

Håll en tumme vetja, starten går 13:00