KategoriUncategorized

2015 summerat

Tiden har nästan passerat nu va? Tiden för årskrönikor. Tiden som är som gjord för att se tillbaka på året som gått och kanske dra en och annan lärdom av vad man gjorde bra och vad som var mindre bra. Men bättre sent än aldrig…

Själv är jag road över att gå tillbaka till förra årets start och se vilka mål jag satte upp då.

Jag hade tre mål:

  • Springa 5 km på under 20 minuter
    Ej uppnått. Jag deltog inte ens i någon tävling på den distansen, men jag tror att jag hade kunnat göra det i tävlingssituation. Målet kvarstår till 2016 istället.
  • Sätta nytt personbästa på minst en distans
    Avklarat. Jag har under året satt nytt PB på tre distanser: 6-timmars, marathon och halvmarathon. Helt klart godkänt
  • Springa minst 3 marathon- och/eller ultralopp
    Avklarat. Jag har under året sprungit tre marathonlopp (Stockholm, Oslo och Göteborg) och ett 6-timmars (Karlstad)

Jag hade också en målsättning vad gäller totalt löpt distans under året och det var 200 mil. Detta mål nådde jag inte riktigt upp till. Den totala distansen för 2015 blev 1981 km så jag bommade målet med 19 km. Surt men inte så surt som jag trodde.

200mil2015

Diagrammet ovan visar hur långt före (eller efter) en tänkt farthållare jag varit under året och det är ju lätt att se att från slutet av januari till början av december låg jag ganska långt före. Sen kom två ganska segdragna förkylningar. Såna som är jobbiga för man är egentligen inte sjuk men man känner sig inte heller frisk nog för att träna. Så det föll bort två hela veckor och sen är jag sån att jag alltid försöker smygstarta lite med korta lugna pass efter en period av ofriskhet.

Nära, men jag kom alltså inte ända fram tyvärr.

Göteborg Marathon 2015

Förutsättningarna var optimala, eller ja, nån grad för kallt för mig kanske. Men ruskigt bra förutsättningar i alla fall. Solen sken mellan små moln, ca 10 grader varmt, nästan vindstilla. Jag var också ovanligt laddad för Göteborg Marathon. Det känns annars som den stora skillnaden mellan ett lopp på hemmaplan och ett borta; på hemmaplan är jag sällan lika laddad…

Jag anlände ganska tidigt till nummerlappsutdelningen och fick motta Svenska Marathonsällskapets prestationsnål för att ha sprungit under 3:30 i Oslo av Christer Svensson som är utmärkelseansvarig i sällskapet. Jag har också lovat att skriva en artikel om just detta lopp till tidningen Marathonlöparen så ni som läser den, håll ögonen öppna.

Prestationsnål för sub 3:30

Prestationsnål för sub 3:30

Sen drog jag mig till Slottsskogsvallen, bytte om, velade lite på klädsel och träffade lite folk från Lonesome Runners. Jag hann också värma upp och snacka med lite andra trevliga människor.

Fint väder, här på Slottsskogsvallen några minuter före start

Fint väder, här på Slottsskogsvallen några minuter före start

Klockan 11 gick starten och jag tyckte att jag höll igen men det gick ändå i 4:35-fart ungefär. Otroligt lätt löpning. Försökte sänka tempot och kom väl i alla fall upp/ner i 4:40 men där låg jag ganska stabilt. Vid vändningen efter en kvartsmara lyckades jag få några meters försprång på en tjej som jag sprungit tillsammans med länge som andades så konstigt, det var liksom ett irritationsmoment som jag var glad att bli av med.

Fortfarande ganska pigg i benen när jag passerade halvmaran vid varvningen på Slottsskogsvallen efter ungefär 1:38 nånting. Jag tänkte att det här kan bli riktigt bra om jag bara håller i det. Men direkt ut på andra varvet så kände jag att nåt hände. Det blev svårt att hålla ett tempo snabbare än 5 min/km men jag tänkte att håller jag ändå det tempot så blir det nåt bra här.

Lyckades hålla det tempot till vändningen efter drygt 31 km men sen kollapsade hela kroppen. Det började nog med att jag fick kramp under höger fot. Det har nog aldrig hänt tidigare och det var svårt att springa vettigt med. Sen kom krampkänningar i vaderna och på det också ett jobbigt håll i magen. Summa summarum så blev det mycket gång den sista milen även om jag försökte gå så snabbt jag kunde och springa så ofta jag kunde. Ibland höll det längre perioder, ibland kortare.

Ännu en medalj till samlingen

Ännu en medalj till samlingen

I mål sprang jag på 3:39:17 vilket jag ändå nu ett dygn efteråt är riktigt nöjd med, speciellt med tanke på att kroppen havererade så på den sista milen. Troligtvis hade jag också inte helt återhämtat mig från maran i Oslo för tre veckor sedan, jag brukar ju inte springa maror så tätt. Marathon #18 är således lagt till handlingarna och nu är det bara att ladda för Borås 6-timmars om fyra veckor.

Fem dagar till nästa mara

Det är kul att springa, det kanske de flesta som läser den här bloggen håller med om. Jag tycker dessutom att det är kul att springa långt, eller nja, jämför man med min kompis Niklas så är jag rena rama sprintern vad gäller distanser i alla fall, men marathon är kul och så även 6-timmars. Det är där mitt fokus ligger.

På lördag är det återigen dags för Göteborg Marathon, en mara på hemmaplan med alla fördelar och nackdelar det innebär. Fördelarna är såklart att det är nära att åka dit, behöver inga hotellnätter eller sånt. En av nackdelarna är att det är nära att åka hem. Hur kan det vara en nackdel? kanske nån undrar, jo på det sättet att OM jag har en av mina mentala dippar när jag är i närheten av Slottsskogsvallen för varvning så är det så otroligt lätt att gå av och åka hem…

goteborg_marathon_2015

Jag tror att det var det som hände förra året, när jag efter 23-24 km märkte att jag inte skulle sätta nåt PB så blev jag lite depp över det, dessutom kände jag mig inte helt ok, och bestämde mig för att bryta. Hade det varit nån annan mara så hade jag troligtvis åtminstone fullföljt och deppat över ett dåligt lopp efteråt.

Nya tag på lördag. Finns alla chanser till att sätta ett nytt PB på distansen för tredje gången i år om förutsättningarna är bra. Gärna drygt 10 grader, lite sol, inte för mycket vind och glada människor ute och hejar. Det löser vi va?

Passering 23 km (ungefär vid Marklandsgatan)

Passering 23 km (ungefär vid Marklandsgatan)

Bilden ovan är från Göteborg Marathon 2009 när jag satte pers på 4:22. Idag ligger perset på 3:28. En ok förbättring på 6 år. Då hade jag också lite mer hår 🙂

Stockholm Marathon 2015

Mitt Stockholm Marathon började i år redan dagen innan med att jag lastade med mig familjen på tåget till Stockholm. En ganska lugn och skön tågresa senare var vi framme och fredagseftermiddagen tillbringades på Skansen med att kolla på järvar, björnar och ekorrar och leta efter vargar (som vi aldrig hittade). Nåt litet bil-tåg hann barnen med att åka också.

Skönt att slippa köra. Tack för skjutsen SJ, i tid och allt...

Skönt att slippa köra. Tack för skjutsen SJ, i tid och allt…

Dottern tätt efter sonen

Dottern tätt efter sonen

Efter en middag, för kvällen såklart bestående av pasta, åkte vi till hotellet i Hammarby sjöstad och checkade in. Självklart skulle dottern bråka som aldrig förr när hon skulle sova så min lugna kväll med tidigt sänggående för att ladda inför loppet blev istället en kamp för att få den minsta i säng. Den stora däremot somnade utan större krusiduller och till slut kom jag själv också i säng och sov gott ända tills barnen vaknade strax före halv sex.

Motel L i Hammarby sjöstad rekommenderas varmt.

Motel L i Hammarby sjöstad rekommenderas varmt.

Efter några lugna timmar på hotellrummet pallrade vi oss iväg för frukost och jag valde lättsmälta grejer. Ljust bröd istället för rågbröd och lite yoghurt och ett ägg. Ett glas juice dagen till ära och några koppar kaffe. Sen stack snart resten av familjen för att hänga på Junibacken under dagen när jag sprang medan jag fick göra det sista av min uppladdning själv på hotellrummet innan jag också åkte iväg.

Nummerlappad och klar

Nummerlappad och klar

Var på plats på Östermalms IP ca 90 minuter före start och hade gott om tid att lämna in värdesaker och överdragskläder och knatade snart iväg till startfållan där jag sprang på Andrea och pratade lite med henne, vi hade båda ungefär samma mål för dagen; att komma under 3:30.

När starten gick blev trängseln snabbt påtaglig men släppte förvånansvärt snabbt.  Jag lufsade på i mitt tänkta tempo. Nån kilometer lite snabbare, nån lite långsammare. Milen passerades på 47:07 mot tänkta 47:30. 20 km på 1:34:29 mot tänkta 1:35. Det kändes oförskämt lätt och bra.

Efter halvmarapassering började jag få en mental svacka. Samtidigt ökade regnet i styrka och kylan blev mer påtaglig. Jag lyckades ändå hålla alla kilometertider under 5 min fram till 30 km-passeringen där jag hade gjort sista kilometern på 5:06. Sen gick det tyngre. Efter 33 km fick jag ta en kisspaus längs Södermälarstrand(?) och uppför Västerbron på andra varvet kom första promenadpausen. Jag kände hur jag verkligen låg på gränsen till kramp i vaderna och det var bättre att genomföra än att bryta ihop pga kramp så det fick blir nån liten promenadpaus på 20-30 meter varje kilometer för att hålla vaderna i schack.

Efter 40 km ungefär kom Andrea och sprang om mig och jag tog rygg på henne. Passerade henne nån gång och sen kom hon tillbaka och sprang om mig. Vi bytte några ord med en knapp kilometer kvar och jag såg på klockan att det skulle bli precis på håret att klara 3:30. Mina allra sista krafter gick åt för att pressa mig in genom marathonporten på Stadion och springa i mål med 19 sekunder tillgodo.

Officiell tid blev tre sekunder mindre än min tid. Trevligt när det diffar åt det hållet.

Officiell tid blev tre sekunder mindre än min tid. Trevligt när det diffar åt det hållet.

Helt sjukt nöjd och ännu mer sjukt kall fick jag en värmefilt, en sån i aluminium eller nåt, och började promenaden i regnet till Östermalms IP igen. Alltså, det var helt sjukt vad jag frös. Underkäken hoppade upp och ner utan att jag kunde kontrollera det. Inte ens mitt jedi-trick att bara försöka slappna av i kroppen hjälpte. Jag kan nog knappt minnas att jag frusit så mycket någonsin.

Snabbt hämtade jag mina överdragskläder som var torra, tack och lov, eftersom jag hade dubbla plastpåsar runt dem och trängdes med måååånga andra i ombytestältet för att få av mig mina blöta kläder på på med torra. Slutligen, en regnponcho från Paris Marathon över alltihop och sen traska mot tunnelbanan. När jag strax efter fem kom in på hotellrummet hade jag kanske börjat gå tillbaka lite värme i kroppen men det var otroligt skönt att få duscha varmt och sedan få ta på sig rena torra kläder igen.

Efter en god middag på restaurangen precis bredvid hotellet, med en god öl till, firade vi mitt uppnådda mål i hotellobbyn som sig bör, med champagne! Och froosh till barnen 🙂

Framgångar måste firas!

Framgångar måste firas!

Barnen somnade snällare kväll #2 och det var jag tacksam för. Innan jag själv la huvudet på kudden fick jag läsa andras race-rapporter, tacka och bocka för trevliga kommentarer på mina inlägg på facebook och instagram och inte minst pussa lite på min kära sambo!

Innan hemfärd på söndagen hann vi med en trevlig rundtur på slottet, kika lite på kronor, äpplen och spiror och även se en stor högvaktsavlösning med Arméns musikkår och hela faderullan.

Tror sonen skulle passa som kung, han gillade slottet iaf

Tror sonen skulle passa som kung, han gillade slottet iaf

En riktigt trevlig helg med familjen men som min sambo sa, jag kanske skulle testa en marathonresa utan familjen nån gång och se hur bra det kan gå om jag får förbereda mig på rätt sätt utan att behöva bekymra mig för dem. Så kanske det får bli nästa gång, men det får framtiden utvisa.

Göteborgsvarvet 2015

Så var årets Göteborgsvarv lagt till handlingarna och därmed också det tionde Varvet i rad. Mitt första Göteborgsvarv genomförde jag alltså 2006 efter att ha blivit biten av löpningen genom att bli medsläpad ut på ett lunchpass av en kollega på min dåvarande arbetsplats. Blodsmaken i munnen jag fick på det första passet har släppt för länge sedan men kärleken till löpningen verkar bara bli starkare och starkare.

Medaljer från 10 GöteborgsVarv i rad 2006-2015)

Medaljer från 10 GöteborgsVarv i rad 2006-2015)

I år hade jag för första gången som plan att inte gå för fullt utan hålla igen lite för att ha pigga friska ben när det blir dags för Stockholm Marathon på lördag. Det kändes lite annorlunda och på ett sätt njöt jag nog lite mer av folkfesten än jag brukar när fullt fokus är på att springa så fort som möjligt. Ändå blev det min trejde bästa tid av mina tio varv.

Laddad i det fina vädret nån halvtimme före start

Laddad i det fina vädret nån halvtimme före start

Första kilometrarna flöt jag bara med genom Slottsskogen. Träffade Erik (a.k.a. Tricky) och tjôtade lite teknik, jag med min nya Fenix3 och han med sin nya 920XT, men snart såg jag bara ryggen av honom och jag sprang på i mitt tempo, i min bubbla. Säldammsbacken gick ganska lätt och nånstans därefter hittade jag mitt tänkta tempo och genom Majorna och vidare upp mot Älvsborgsbron var det bara skön löpning.

Över Älvsborgsbron var det lite blåsigt men det gick det med och på min hemmaplan från Eriksberg, längs med kajen och bort mot Lindholmen spejade jag efter kända ansikten men såg inga förutom de jag visste var de skulle stå.

Göta Älvbron gick lättare än vanligt i år och efter att ha druckit en av få vattenmuggar vid vätskekontrollen precis efter bron började jag beta av den långa slakmotan upp mot Götaplatsen. Inga större problem här heller. På Avenyn mötte jag Yann som låg några minuter före mig och hojtade och viftade men utan att väcka hans uppmärksamhet, han var helt inne i sin egen värld.

Sista biten gick också riktigt lätt och efter en liten fartökning sista kilometern sprang jag i mål på 1:38 och det tog inte många sekunder förrän andhämtningen var tillbaka på normal nivå, troligen tack vare att jag tagit det lite lugnt. Tror nog att jag skulle kunnat skala bort omkring 5 minuter om jag satsat på att få en bra tid, kanske mer, men summa summarum var det ett riktigt bra Varv och ett bra genrep inför Stockholm Marathon.

Dagen efter återvände hela familjen till Slottsskogsvallen för att dottern skulle få springa MiniVarvet och sonen Lilla Varvet. De genomförde båda sina lopp med bravur, även om dottern på knappt två nog inte fattade riktigt vad det handlade om. Stolta över sina medaljer var det efteråt i alla fall, det är ett som är säkert.

Familjens medaljskörd!

Familjens medaljskörd!

Stolta barn i olika storlekar

Stolta barn i olika storlekar

Tre pass med Suunto Ambit3 Peak

Efter mitt inlägg om mina kval inför ett eventuellt inköp av ny träningsklocka fick jag av en vän låna en Suunto Ambit3 Peak och nu har jag genomfört tre pass med den och tänkte dela med mig av mina erfarenheter. Det är långt ifrån ett fullgott test av klockan utan snarare just bara mina tankar efter några enstaka pass.

Snygg är den i alla fall

Snygg är den i alla fall

För mitt första pass hade jag knappt gjort något åt de inställningar klockans ägare hade gjort utan jag bara satte på mig den och sprang. Då var displayen inställd som på bilden ovan, med ljusa siffror på mörk bakgrund, och jag hade svårt att se siffrorna under löpningen. Speciellt de i de små fälten längst upp och längst ner. Generellt tycker jag att de fälten är lite väl små, jag får verkligen titta noga på klockan för att kunna tillgodogöra mig den information som finns där, det räcker inte med en snabbtitt som jag är van från min Forerunner 310XT.

Före mitt andra pass ändrade jag displayen så att jag fick mörka siffror på ljus bakgrund och det funkade bättre, men de små fälten är ändå lite väl små.

Det går ruskigt snabbt för klockan att låsa GPS-signalerna. Fem sekunder kanske det har tagit före pass två och tre.

En annan grej som jag hittills har uppskattat är att den är stabil vad gäller ”instant pace”. Den visar aldrig att jag springer i 4:33-fart utan då visar den 4:35 eller 4:30, vilket av dem vet jag faktiskt inte. Men det känns som att ner på sekundnivå mäter min Forerunner 310XT alrig helt rätt ändå så på 5-sekundernivå känns ganska vettigt. Och den fluktuerar inte lika mycket som min Garmin, utan ligger mer stabilt.

Nåt annat som är lite jobbigt är att det inte går att ställa in vilka fält som ska visas på klockan direkt på klockan utan detta får man redigera via Movescount eller via Suuntos app. Funkar bra i och för sig men jag hade velat kunna göra det på klockan också.

Kort sagt, den har sina fördelar, inte minst att den går att ha som vanlig klocka utan att det ser allt för über-sportigt ut, men den har några nackdelar också som jag inte riktigt vet om jag kan leva med. Och än så länge har jag bara sprungit med den, återstår att se hur den funkar för cykel och simning.

Varför Marabou? Varför?

Alltså jag är nästan lite arg på er Marabou. Här lanserar ni en underbart god choklad och nu är den slut. Och ja, jag visste hela tiden att det var en ”limited edition” men varför göra en limited edition av den bästa chokladkakan ni någonsin kommit på? Den var ju till och med bättre än den vanliga mjölkchokladen och den är ju grymt god den också. Men Nonstop-chokladkakan gick liksom inte att motstå hur mycket jag än försökte.

Så på ett sätt kanske jag ska vara glad att den inte finns att köpa längre? Mitt midjemått kanske håller sig stabilt, men frågan kvarstår. Varför kära Marabou gör ni såhär mot mig?

Löpanalys hos sjukgymnasten

I samband med att jag fick min fot (eller fotled) tejpad häromveckan pratade sjukgymnasten om att han ville kolla på hur jag sprang och jag fick en tid för att komma igår på eftermiddagen. Jag gillar ”min” sjukgymnast Semir Facic. Han är f.d. basketspelare på rätt hög nivå och har jobbat som sjukgymnast och fysioterapeut åt Mjällby AIF och till skillnad från om jag gått till en läkare med foten så blev jag ju inte rekommenderad vila utan jag blev tejpad och näst intill beordrad löpning.

Igår fick jag i alla fall dra på mig shorts och skor och springa fram och tillbaka i en liten idrottshall som rehab-delen av Närhälsan Eriksberg använder. Han filmade mig när jag sprang och efteråt kollade vi på det och det visar sig att när jag sätter i höger fot så sjunker vänster höft ner ganska mycket, mycket mer än tvärtom i alla fall. På bilden nedan ser man tydligt hur vänster höft sjunker ner. Filmen är gjord med appen Ubersense som verkar grym för att analysera löpsteg m.m. Ska använda den mer själv också tror jag, om jag bara hittar nån som filmar.

Screenshot från Ubersense

Screenshot från Ubersense

Jag fick tre övningar att göra, har ingen aning om vad de heter, och efter att ha gått igenom dem för första gången idag så känner jag tydligt att det är svårare och tyngre att göra dem korrekt när jag har fokus på höger ben än när fokus ligger på vänster ben så jag hoppas att detta är början till att göra mig mer jämnstark på båda sidorna av kroppen.

© 2018 jBrodin

Tema av Anders NorenUpp ↑