Category Archives: Tankar

Vägen tillbaka är lång och krokig

För ett år sedan var jag kanske i mitt livs bästa form. Jämfört med andra kanske inte otroligt bra form men jag jämför mig helst med mig själv och jag hade aldrig varit bättre löpare än jag var då. I maj 2015 satte jag nytt pers på marathon i Stockholm för att senare, i september, sätta ännu ett nytt pers på distansen i Oslo. Jag hade fart, jag hade uthållighet, jag kände mig otroligt stark.

Vintern kom och gick och mängdträningen under den perioden kändes bra och jag såg fram mot att 2016 skulle bli ännu ett rekordår, allt pekade ju på det. Åtminstone fram till den där morgonen i mitten av april när jag kände att jag hade ont i det främre fotvalvet i min högerfot.

Någonting gjorde att jag tog det lite lugnt. Jag sprang inte på några dagar men det onda hängde kvar. Jag blev sjuk i influensan och minns att jag tänkte Bra tajming, då blir det ju vila för foten när jag är sjuk också. Men även efter en vecka till sängs hade jag ont i foten och gick till sjukgymnasten som, precis som jag själv google-diagnostiserat mig, sa att det nog var Mortons metatarsalgi. Jag fick övningar att göra för att stärka framfoten. Det hjälpte ju sådär, eller kanske inte alls. Jag gick till läkaren som sa samma sak men skickade mig på en fotröntgen för att utesluta stressfraktur. Rekommenderad behandling blev ortopediska skoinlägg.

Efter en veckas väntetid för att komma och få beställa inläggen och två veckors väntan på leverans gav jag mig lycklig ut och sprang. Jag hade ju sprungit lite hela tiden såklart, så mycket det kändes ok, men istället för 5-6 mil i veckan blev det kanske 1-2 mil. Efter två kilometer med inläggen fick jag gå tillbaka för skoskavet jag kände var helt horribelt. Så var det tre pass kanske, sen vande sig fötterna.

Men jag hade ändå skitont rent ut sagt till och från. Löp och skokliniken i Göteborg sa att det tar några veckor innan fötterna vant sig så jag kämpade på. Men inte ens efter några veckor kändes det bättre. Jag återvände och fick stödet nerslipat lite, men bara lite. Och efter det tror jag minsann att fötterna har vant sig och anpassat sig.

Idag, fyra månader efter att jag kände av det första gången, är jag uppe i ca 15 kilometer som längsta pass och jag springer nästan lika frekvent som innan, men inte riktigt. Löpningen känns ofta väldigt tung och jag känner mig långsam. Huvudet har inte fallerat lika mycket som kroppen under dessa fyra månader.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken Jag vill bara kunna springa under skadetiden. Och jag har verkligen insett att det stämmer det där som sägs då och då; Den friske har tusen önskningar men den som är sjuk har bara en, att bli frisk. Det stämmer på den som är inbiten löpare och dessutom skadad också kan jag meddela.

Löparvänner, ett råd, ta hand om era fötter. Utan friska och starka fötter är det riktigt svårt att springa.

Vasaloppspanik

målgång_beskuren

Målgång i Vasaloppet 2013

Det börjar närma sig Vasalopp. Alltså, det är ju egentligen långt kvar, men ändå känns det som att det är alldeles runt hörnet. Panik… Skidorna är ju inte ens framtagna ur källarförrådet. Överlevde de ens flytten? Frågorna är många och paniken blev lite värre igår när tidningen Vasalöparen damp ner i brevlådan.

Jag intalar mig själv att det är drygt fem månader kvar. Jag ska hinna med både ett marathon och ett 6-timmars innan dess och förhoppningsvis köra några ski-marathon under vintern för att seeda upp mig i startfältet. Kanske t.o.m. ta en sväng till skidtunneln i Torsby eller ett teknikläger nån annanstans. Bilden ovan har jag som målbild. Jag ska ta mig i mål i Mora och ha en lite gladare uppsyn när jag kör över mållinjen. Och gärna under nio timmar.

Får nog se till att börja rullskida lite mera nu. För att dämpa paniken om inte annat, så det i alla fall känns som att jag gör vad jag kan för att träna målinriktat mot Vasaloppet.

Ska det till och med bli en andra Klassiker? Kanske

 

Tankar om snällhet

Igår fick jag höra – och jag har hört det tidigare också – att jag är för snäll.

Kan jag vara för snäll? För snäll för vem? Inte för den jag är snäll mot i alla fall va?

Så då borde hela grejen med att jag är för snäll helt enkelt vara att jag gör något så att jag själv blir lidande, till förmån för någon annan. Och den som då säger att jag är för snäll är ju faktiskt snäll tillbaka som påpekar detta. Vilket i sig är nån form av indikation på att den jag är snäll mot är värd att vara snäll mot.

Och sen beror det väl såklart på anledningen till min snällhet också, om det är för snällt eller inte. Jag kan ju ha baktankar med det. Jag kan ju ha valt mellan två vägar att vandra där den ena vägen kan innebära att jag är för snäll men att jag också får mycket tillbaka av personen jag är snäll mot och den andra vägen kan innebära vad som helst. Kanske spretar sig den vägen vidare till vägar jag inte vill utforska.

Att vara snäll är otroligt viktigt för mig. Det är en stor del av den person jag är. Jag är en snäll kille… Men det är klart att det kan vara skadligt för mig att vara för snäll mot personer i min omgivning. Skadligt på så sätt att jag på nåt sätt blir, eller uppfattas som, mjäkig eller mesig. Men också skadligt på så sätt att jag kan försätta mig i situationer som jag inte vill hamna i.

Livet är ibland inte helt lätt alltså…

Men jag ska nog fortsätta att vara snäll, även om jag har fått mig en tankeställare och tänker lite annorlunda. I alla fall just nu.

Strävanden

Visst strävar vi alla efter att bli bättre? Kanske strävar vi efter att bli bättre löpare, bättre på vårt arbete, bättre på att njuta av livet, bättre på att släppa jobbet när man kommer hem eller rent av efter att bli en bättre människa sett på nåt generellt plan? Listan kan göras hur lång som helst, men jag behöver nog inte göra den längre, jag tror ni som läser detta förstår poängen 🙂

I våra strävanden möter vi ofta hinder. Vill vi bli bättre löpare kanske hindren är skador, sjukdomar eller tidsbrist. Vill vi bli bättre människor kanske hindren mer ligger i relationer med andra människor som har gjort sig en bild av oss som vår strävan på något sätt river upp och förstör. Vi kanske är rädda för att förstöra relationer? Men kan det vara så att hindren finns i oss själva? Ok, en skada är en skada, det kan man inte göra så mycket åt. Men de mjukare hindren, ligger de i oss själva?

Förutsatt att vi är helt säkra på att de förändringar vi vill göra i (eller med) våra liv är något som vi kan stå för så borde vi inte låta andra människor eller andra omständigheter stå i vägen för oss. Med ett ord kallas väl den här processen för självförverkligande. Vem ska/kan/får stå i vägen för att vi förverkligar oss själva? Vem vill göra det egentligen? Vem vill leva med vetskapen om att han/hon hindrat en annan människa att bli den han/hon själv vill vara? Skuldkänslor är väl bara förnamnet här?

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med det här inlägget. Kanske är min poäng följande:
Låt inget och ingen stå i vägen för dig, du är den du är, men möjligheterna att bli den du vill vara styr du själv över!