Category Archives: Marathon

Tankar efter Borås 6-timmars

I lördags var det återigen dags för Borås 6-timmars. Ett mycket trevligt arrangemang runt Ramnasjön ganska centralt i Borås och jag var otroligt taggad innan. Taggad och självsäker. Det skulle gå lätt att komma över min drömgräns på 60 km.

På plats träffade jag mängder av mer eller mindre bekanta ansikten och såklart Johanna, en gammal kompis från tonåren som jag inte träffat på säkert 15 år i alla fall, kanske 20. Otroligt roligt. Ombyte och förberedelser enligt gammal vanlig tradition och sen dags för start.

Säkert en bild från timme 1 eftersom jag ser ganska tillfreds ut.

Säkert en bild från timme 1 eftersom jag ser ganska tillfreds ut. Foto: Anders Pihl

Första timmen gick ganska bra. Jag höll ett lagom snabbt tempo och det kändes lätt. Under den andra timmen började min mage krångla ganska mycket. Jag gick på toa och så kändes det lite bättre en stund men inte så länge. Toa igen, bättre igen, sämre igen, toa igen. Så höll det på under andra timmen. Från inledningen av timme tre blev det inte ens bättre när jag gick på toa. Det dåliga höll i sig och i stort sett varje steg jag tog gav ett knip i magen. Nånstans kring 25 km bestämde jag mig för att jag skulle bara fortsätta till 30 km och sedan gå av. Vilket jag gjorde och resultatet blev 30,7 km i 5:49-fart.

Under tiden jag sprang kändes det jäkligt motigt. Jag sprang och tänkte på skillnader i känsla mellan marathon och 6-timmars och det stora för mig är nog att under ett marathonlopp vet jag att om jag bara håller ut och springer på så fort jag kan så är det snart slut. I ett 6-timmars är lidandet (i alla fall som det var i lördags) lika långt i tid oavsett hur fort eller långsamt jag springer.

Jag har nog kommit fram till att mitt psyke egentligen inte är gjort för 6-timmars och ultra. Jag ska nog hålla mig på distanser upp till och med marathon, där trivs jag bäst. Nu är jag ju anmäld till Karlstad 6-timmars inomhus i januari och det ska jag fullfölja är tanken men sedan tror jag att jag släpper fokus på tidslopp.

Göteborg Marathon 2015

Förutsättningarna var optimala, eller ja, nån grad för kallt för mig kanske. Men ruskigt bra förutsättningar i alla fall. Solen sken mellan små moln, ca 10 grader varmt, nästan vindstilla. Jag var också ovanligt laddad för Göteborg Marathon. Det känns annars som den stora skillnaden mellan ett lopp på hemmaplan och ett borta; på hemmaplan är jag sällan lika laddad…

Jag anlände ganska tidigt till nummerlappsutdelningen och fick motta Svenska Marathonsällskapets prestationsnål för att ha sprungit under 3:30 i Oslo av Christer Svensson som är utmärkelseansvarig i sällskapet. Jag har också lovat att skriva en artikel om just detta lopp till tidningen Marathonlöparen så ni som läser den, håll ögonen öppna.

Prestationsnål för sub 3:30

Prestationsnål för sub 3:30

Sen drog jag mig till Slottsskogsvallen, bytte om, velade lite på klädsel och träffade lite folk från Lonesome Runners. Jag hann också värma upp och snacka med lite andra trevliga människor.

Fint väder, här på Slottsskogsvallen några minuter före start

Fint väder, här på Slottsskogsvallen några minuter före start

Klockan 11 gick starten och jag tyckte att jag höll igen men det gick ändå i 4:35-fart ungefär. Otroligt lätt löpning. Försökte sänka tempot och kom väl i alla fall upp/ner i 4:40 men där låg jag ganska stabilt. Vid vändningen efter en kvartsmara lyckades jag få några meters försprång på en tjej som jag sprungit tillsammans med länge som andades så konstigt, det var liksom ett irritationsmoment som jag var glad att bli av med.

Fortfarande ganska pigg i benen när jag passerade halvmaran vid varvningen på Slottsskogsvallen efter ungefär 1:38 nånting. Jag tänkte att det här kan bli riktigt bra om jag bara håller i det. Men direkt ut på andra varvet så kände jag att nåt hände. Det blev svårt att hålla ett tempo snabbare än 5 min/km men jag tänkte att håller jag ändå det tempot så blir det nåt bra här.

Lyckades hålla det tempot till vändningen efter drygt 31 km men sen kollapsade hela kroppen. Det började nog med att jag fick kramp under höger fot. Det har nog aldrig hänt tidigare och det var svårt att springa vettigt med. Sen kom krampkänningar i vaderna och på det också ett jobbigt håll i magen. Summa summarum så blev det mycket gång den sista milen även om jag försökte gå så snabbt jag kunde och springa så ofta jag kunde. Ibland höll det längre perioder, ibland kortare.

Ännu en medalj till samlingen

Ännu en medalj till samlingen

I mål sprang jag på 3:39:17 vilket jag ändå nu ett dygn efteråt är riktigt nöjd med, speciellt med tanke på att kroppen havererade så på den sista milen. Troligtvis hade jag också inte helt återhämtat mig från maran i Oslo för tre veckor sedan, jag brukar ju inte springa maror så tätt. Marathon #18 är således lagt till handlingarna och nu är det bara att ladda för Borås 6-timmars om fyra veckor.

Oslo Marathon 2015

I fredags förmiddag blev jag upphämtad hemma av mina kära vänner Niklas och Krister och vi påbörjade resan mot Oslo. Och sicken resa det blev, på många sätt, men framför allt en avspänd helg med två av världens kanske roligaste killar, det gick nog knappt fem minuter mellan skrattsalvorna under hela helgen tror jag.

Det tog väl knappt fyra timmar till Oslo från Göteborg och vi checkade snabbt in på vårt hotell, Thon Hotel Gyldenløve, och stillade hungern med en burgare på grannrestaurangen. Krister som inte skulle springa tog ju såklart öl till maten men jag och Niklas hejdade oss och sparade oss till kvällen efter loppet istället. Resten av fredagen gick i lugnet tecken. Lite vila på hotellrummet följdes upp av en otroligt lugn jogg till Rådhusplatsen för att hämta nummerlappar. Sedan blev det middag på en trevlig restaurang, där ingen mindre än DJ Swede spelade, och därefter vila och nattsömn på hotellrummet igen.

Lördagsmorgonen började redan strax före sju när klockan ringde. Då hade jag redan varit vaken en liten stund efter en orolig natt, vet dock inte varför men jag har sovit dåligt den senaste tiden. Niklas och jag käkade frukost på mitt rum eftersom frukostrestaurangen på hotellet inte öppnade förrän klockan åtta. Sen var det dags att göra i ordning det sista, packa överdragskläder och snart promenerade vi alla tre mot starten.

Eftersom Niklas skulle springa Oslo Trippelen (en mara, en halvmara och ett millopp) så startade han 10 minuter före mig vilket gjorde att jag kunde heja på honom lite innan jag ställde mig i min startfålla. När startskottet gick 09:30 var jag sjukt taggad och redo att springa.

Banan var riktigt fin och trevlig. Först en sväng västerut från centrum, tillbaka till Rådhusplatsen (där starten gick) efter ca 8 km och sedan en sväng österut. Relativt flack bana med egentligen bara ett jobbigare parti. Efter 21 km var vi tillbaka vid starten och gjorde ett varv till på samma bana.

Att ett pers, en medalj och en öl kan göra en så glad

Att ett pers, en medalj och en öl kan göra en så glad

Sjukt glad var jag när jag gick i mål efter att ha klarat att sätta nytt personbästa (3:28:17) på distansen.

Annars hade vi pratat om det kvällen innan, att den där euforiska känslan av att gå i mål efter ett lopp blir mindre och mindre euforisk. Mer och mer känns det istället som Jaha, då var det loppet också avklarat och det är ju inte alls lika roligt. Men målgången i Oslo blev verkligen euforisk efter inte bara mitt snabbaste marathon utan också mitt lättaste och bästa. Och så fick jag ju en öl direkt efter målgång av Krister…

Glad på väg mot mål

Glad på väg mot mål

Mitt bästa marathon skrev jag. Ja, jag kände nånstans mellan 30 och 35 km att även om jag inte sätter nytt pers så kommer jag vara nöjd. Jag hade en lätt känsla hela loppet, eller i alla fall fram till 39 km, både fysiskt och mentalt. Dipparna som alltid kommer under en mara, i alla fall för mig, var inte så djupa som vanligt och mycket lättare att ta sig ur. Helt plöstligt kom dippen men så kom jag på att det var fint väder och vips så var jag ur dippen. Sen när nästa kom så sprang jag förbi en gigantisk fritidsbåtshamn så då kom jag ur den genom att kolla på båtar istället. Eller Oslos coola operahus, eller nåt annat.

Självklart tog det på kroppen. Låren och höfterna var ganska stela, framförallt dagen efter, men rörligheten var över förväntan.

Såhär ser man ut när man är både trött och glad

Såhär ser man ut när man är både trött och glad precis efter målgång

Resten av lördagen hejade jag och Krister fram Niklas under hans två ytterligare lopp. Efter återkomst till hotellet, lite vila och en rejäl förgrogg på vodka och ”brus” blev det mat och lite partaj på kvällen. Otroligt trevligt och kul att släppa loss lite men också skönt att stupa i säng framåt tvåtiden på natten.

En sjukt skön Osloresa kan man väl sammanfatta det. Stort tack till Niklas och Krister som lät mig följa med och om nån från Oslo Marathon läser detta; sjukt bra arrangemang. Jag åker gärna tillbaka till Oslo och springer igen!

Snart dags igen

På lördag smäller det igen. MarathonJohan ger sig på marathondistansen för kanske 15:e gången. Jag har 12 fullföljda marathonlopp i benen och har nog brutit två gånger, båda i Göteborg. Dessutom har jag ju 4 st 6-timmarslopp där jag passerat marathondistans så in alles så är det väl 16 fullföljda marathonlopp då.

FB_top04_5Den här gången är det gatorna i Oslo som jag ska nöta mina skor mot och oj vad jag ser fram mot det. Jag åker med mina vänner Nisse och Krille och jag gissar att lördagskvällen kommer bjuda på ett ordentligt partaj; man brukar ju vara sjukt partysugen efter 42 km, eller som i Nisses fall 73 km eftersom han gör Oslotrippeln och springer en mara, en halvmara och ett millopp på samma dag. Sjukt…

Men det är ju för att det är lite sjukt som man håller på med detta. Jag tror att om var och en hade kunnat springa en mara så hade jag gjort nåt annat, jag vill utmana mig själv och inte vara som alla andra.

Så håll en tumme för mig på lördag. Starten går nån gång vid 9:30 redan.

Stockholm Marathon 2015

Mitt Stockholm Marathon började i år redan dagen innan med att jag lastade med mig familjen på tåget till Stockholm. En ganska lugn och skön tågresa senare var vi framme och fredagseftermiddagen tillbringades på Skansen med att kolla på järvar, björnar och ekorrar och leta efter vargar (som vi aldrig hittade). Nåt litet bil-tåg hann barnen med att åka också.

Skönt att slippa köra. Tack för skjutsen SJ, i tid och allt...

Skönt att slippa köra. Tack för skjutsen SJ, i tid och allt…

Dottern tätt efter sonen

Dottern tätt efter sonen

Efter en middag, för kvällen såklart bestående av pasta, åkte vi till hotellet i Hammarby sjöstad och checkade in. Självklart skulle dottern bråka som aldrig förr när hon skulle sova så min lugna kväll med tidigt sänggående för att ladda inför loppet blev istället en kamp för att få den minsta i säng. Den stora däremot somnade utan större krusiduller och till slut kom jag själv också i säng och sov gott ända tills barnen vaknade strax före halv sex.

Motel L i Hammarby sjöstad rekommenderas varmt.

Motel L i Hammarby sjöstad rekommenderas varmt.

Efter några lugna timmar på hotellrummet pallrade vi oss iväg för frukost och jag valde lättsmälta grejer. Ljust bröd istället för rågbröd och lite yoghurt och ett ägg. Ett glas juice dagen till ära och några koppar kaffe. Sen stack snart resten av familjen för att hänga på Junibacken under dagen när jag sprang medan jag fick göra det sista av min uppladdning själv på hotellrummet innan jag också åkte iväg.

Nummerlappad och klar

Nummerlappad och klar

Var på plats på Östermalms IP ca 90 minuter före start och hade gott om tid att lämna in värdesaker och överdragskläder och knatade snart iväg till startfållan där jag sprang på Andrea och pratade lite med henne, vi hade båda ungefär samma mål för dagen; att komma under 3:30.

När starten gick blev trängseln snabbt påtaglig men släppte förvånansvärt snabbt.  Jag lufsade på i mitt tänkta tempo. Nån kilometer lite snabbare, nån lite långsammare. Milen passerades på 47:07 mot tänkta 47:30. 20 km på 1:34:29 mot tänkta 1:35. Det kändes oförskämt lätt och bra.

Efter halvmarapassering började jag få en mental svacka. Samtidigt ökade regnet i styrka och kylan blev mer påtaglig. Jag lyckades ändå hålla alla kilometertider under 5 min fram till 30 km-passeringen där jag hade gjort sista kilometern på 5:06. Sen gick det tyngre. Efter 33 km fick jag ta en kisspaus längs Södermälarstrand(?) och uppför Västerbron på andra varvet kom första promenadpausen. Jag kände hur jag verkligen låg på gränsen till kramp i vaderna och det var bättre att genomföra än att bryta ihop pga kramp så det fick blir nån liten promenadpaus på 20-30 meter varje kilometer för att hålla vaderna i schack.

Efter 40 km ungefär kom Andrea och sprang om mig och jag tog rygg på henne. Passerade henne nån gång och sen kom hon tillbaka och sprang om mig. Vi bytte några ord med en knapp kilometer kvar och jag såg på klockan att det skulle bli precis på håret att klara 3:30. Mina allra sista krafter gick åt för att pressa mig in genom marathonporten på Stadion och springa i mål med 19 sekunder tillgodo.

Officiell tid blev tre sekunder mindre än min tid. Trevligt när det diffar åt det hållet.

Officiell tid blev tre sekunder mindre än min tid. Trevligt när det diffar åt det hållet.

Helt sjukt nöjd och ännu mer sjukt kall fick jag en värmefilt, en sån i aluminium eller nåt, och började promenaden i regnet till Östermalms IP igen. Alltså, det var helt sjukt vad jag frös. Underkäken hoppade upp och ner utan att jag kunde kontrollera det. Inte ens mitt jedi-trick att bara försöka slappna av i kroppen hjälpte. Jag kan nog knappt minnas att jag frusit så mycket någonsin.

Snabbt hämtade jag mina överdragskläder som var torra, tack och lov, eftersom jag hade dubbla plastpåsar runt dem och trängdes med måååånga andra i ombytestältet för att få av mig mina blöta kläder på på med torra. Slutligen, en regnponcho från Paris Marathon över alltihop och sen traska mot tunnelbanan. När jag strax efter fem kom in på hotellrummet hade jag kanske börjat gå tillbaka lite värme i kroppen men det var otroligt skönt att få duscha varmt och sedan få ta på sig rena torra kläder igen.

Efter en god middag på restaurangen precis bredvid hotellet, med en god öl till, firade vi mitt uppnådda mål i hotellobbyn som sig bör, med champagne! Och froosh till barnen 🙂

Framgångar måste firas!

Framgångar måste firas!

Barnen somnade snällare kväll #2 och det var jag tacksam för. Innan jag själv la huvudet på kudden fick jag läsa andras race-rapporter, tacka och bocka för trevliga kommentarer på mina inlägg på facebook och instagram och inte minst pussa lite på min kära sambo!

Innan hemfärd på söndagen hann vi med en trevlig rundtur på slottet, kika lite på kronor, äpplen och spiror och även se en stor högvaktsavlösning med Arméns musikkår och hela faderullan.

Tror sonen skulle passa som kung, han gillade slottet iaf

Tror sonen skulle passa som kung, han gillade slottet iaf

En riktigt trevlig helg med familjen men som min sambo sa, jag kanske skulle testa en marathonresa utan familjen nån gång och se hur bra det kan gå om jag får förbereda mig på rätt sätt utan att behöva bekymra mig för dem. Så kanske det får bli nästa gång, men det får framtiden utvisa.

Halvmara i marafart på lördag

varvet_maran

Jag sket lite i det blå skåpet i år och anmälde mig både till GöteborgsVarvet och Stockholm Marathon utan att fatta att de bara var separerade med en vecka just detta år när det vanligtvis är två veckor mellan dem.

Länge och väl har jag funderat på hur jag ska tackla detta. Ska jag maxa båda loppen med risk för att bryta ihop i slutet av maran pga trötta, outvilade ben från Varvet? Ska jag maxa Varvet och ta det lugnt i Stockholm? Eller jogga igenom Varvet för att försöka prestera på topp på Stockholm Marathon? Read More →

Paris vs Mariestad

Det är kanske inte varje dag som Paris och Mariestad jämförs med varandra. Och det är inte heller det som är meningen med det här inlägget, inte att jämföra städerna, för vad är väl Eiffeltornet och Triumfbågen jämfört med Vänern och Torggrillen? Nej, jag tänkte mig på att försöka jämföra mina prestationer under dessa två marathonlopp.

Förutsättningarna var lite olika såklart; Paris var en månad efter Vasaloppet som jag fick bryta pga sjukdom och jag hade tränat ganska mycket skidor och få löppass under vintern. Inför Mariestad hade jag tränat vad jag själv tror är ganska inriktat mot just marathonsträckan. Paris var mycket folk men ändå inte trångt så det ska inte ha påverkat tiden och i Mariestad kunde jag lätt hålla vilket tempo jag ville förutom möjligtvis de första 400 meterna. Båda loppen känns ganska flacka så där är de jämförbara. Publikmässigt vinner såklart Paris där publiken var ute och ropade och hejade på alla. Läs gärna mitt inlägg om Paris Marathon för att få reda på mer om det underbara loppet.

Skärmavbild 2014-08-28 kl. 10.51.27

Ovan är mina kilometertider utritade i ett jämförande diagram mellan Paris och Mariestad. Man ser lätt såklart att jag går ut i ett högre tempo i Mariestad och man ser att i grunden är diagrammen ganska lika. Börjar på ett nivå, håller den lite mer än halva loppet och sen går det långsammare. Skillnaden som jag tar fasta på, och som jag tror är nyckeln till att det blir bättre och bättre, är att försämringen smög sig på långsammare i Mariestad än i Paris.

I Paris gick jag in i nån vägg vid 27-28 km ser det ut som och sen gick kilometrarna i drygt 6-fart. I Mariestad kände jag också av denna försämring vid ca 28 ser det ut som men det blir inte katastrofalt dåligt på en gång. Kilometertiderna blir successivt sämre för att landa på ca 6-fart runt 40 km.

Slutsatsen är att den träning jag gjort under sommaren fått fartkurvan på marathonsträckan att plattas ut lite. Inte helt, dit har jag en bit kvar, men lite. Förhoppningsvis kan jag fortsätta på samma väg och hålla 4:45-fart längre nästa gång, eller att toppen på kurvan, vid 40-41 km, inte sticker upp lika mycket.

Vad tror ni? Är analysen riktig? Och hur får jag en plattare fartkurva?

Mariestads marathon 2014

Tävlingsmorgon. Det är nåt speciellt över det. En förväntan, en längtan att prestera men samtidigt en liten oro över att nåt ska gå fel. Så många timmar träning och nu är det bara en kort stund kvar tills det ska visa sig om man tränat rätt eller tänkt helt fel.

I lördags, dagen för Mariestads marathon, vaknade jag en liten stund före klockan trots att den ringde redan klockan 0615. Jag drog mig en liten stund men gick sen upp och åt en tallrik yoghurt. Två dubbla mackor, en med ägg och en med ost och skinka, hade jag redan gjort iordning kvällen innan för att käka i bilen på vägen tillsammans med en stor kopp kaffe och en flaska vatten. En bra frukost för ett marathonlopp kanske?

Några minuter efter nio var jag på plats i Mariestad och hämtade min nummerlapp och kunde i lugn och ro byta om och kleta på mig vaselin här och där  och jag kom till och med ihåg att tejpa bröstvårtorna. En uppvärmning på nån kilometer kostade jag på mig men min tanke var annars att de första kilometrarna på loppet fick tjäna som uppvärmning. Jag träffade några gamla bekanta och snart var det dags för start.

Dags för start

Dags för start

Jag hade tänkt att gå ut i 5-fart och försöka hålla det hela loppet. Det skulle ge mig en tid strax över 3:30 och då mitt pers inför loppet var 3:40:54 skulle jag ha lite marginal för att ända sätta ett pers. Farten i starten var högre än så. Jag plockade km på km i farter mellan 4:35 och 4:50 men det kändes så himla lätt så jag ville och kunde inte sakta ner.

Halvmaran passerade jag på ca 1:40 – dvs med ett snitt på 4:44 min/km – och det kändes fortfarande väldigt lätt. Men jag märkte att tempot blev lite långsammare och den 28:e kilometern var den första som var långsammare än 5-fart. Ingen fara på taket tänkte jag för det kändes fortfarande ganska lätt att hålla den farten.

Efter vätskekontrollen vid 35 km kändes det som att väggen kom med full kraft. Varje steg var en kamp och det kändes som att jag sprang olidligt långsamt. Som att jag nästan lika gärna kunde gå. Men jag fortsatte springa och nu i efterhand när jag ser tempot så var det väl tur för det gick ju ändå i 5:45-6:00-fart. Ganska ok för att vara sista kilometrarna på ett marathon.

När mål närmade sig kunde jag se att jag lätt skulle slå mitt gamla pers men att 3:30 inte var riktigt inom räckhåll. Att öka farten kändes nämligen helt uteslutet.

Mariestads marathon - tempograf

Mariestads marathon – tempograf

Klockan stannade på 3:31:39 vilket var personligt rekord med över 9 minuter.

Otroligt skönt att se att vårens och sommarens träning – som medvetet varit inriktad mot just marathondistansen – gett resultat.