KategoriLöpning

Konstig ”puls-knyck”

Jag har börjar springa mer och mer med pulsband och på ungefär hälften av passen går pulsen upp väldigt högt först för att sen stabilisera sig på tänkt nivå, oftast nånstans kring 150-160.

Vad beror detta på? Det händer inte varje gång utan, som sagt, kanske på hälfen av passen jag har pulsband på. Det har inget att göra med backar eller att jag öppnar väldigt hårt utan det är platt och jag har i det närmaste konstant fart . Knycken vid 6 km på den under pulskurvan är troligtvis ett rödljus.

Om det hjälper den som kanske kan ha någon teori om detta så har jag en Garmin fenix3 med tillhörande pulsband.

Vägen tillbaka är lång och krokig

För ett år sedan var jag kanske i mitt livs bästa form. Jämfört med andra kanske inte otroligt bra form men jag jämför mig helst med mig själv och jag hade aldrig varit bättre löpare än jag var då. I maj 2015 satte jag nytt pers på marathon i Stockholm för att senare, i september, sätta ännu ett nytt pers på distansen i Oslo. Jag hade fart, jag hade uthållighet, jag kände mig otroligt stark.

Vintern kom och gick och mängdträningen under den perioden kändes bra och jag såg fram mot att 2016 skulle bli ännu ett rekordår, allt pekade ju på det. Åtminstone fram till den där morgonen i mitten av april när jag kände att jag hade ont i det främre fotvalvet i min högerfot.

Någonting gjorde att jag tog det lite lugnt. Jag sprang inte på några dagar men det onda hängde kvar. Jag blev sjuk i influensan och minns att jag tänkte Bra tajming, då blir det ju vila för foten när jag är sjuk också. Men även efter en vecka till sängs hade jag ont i foten och gick till sjukgymnasten som, precis som jag själv google-diagnostiserat mig, sa att det nog var Mortons metatarsalgi. Jag fick övningar att göra för att stärka framfoten. Det hjälpte ju sådär, eller kanske inte alls. Jag gick till läkaren som sa samma sak men skickade mig på en fotröntgen för att utesluta stressfraktur. Rekommenderad behandling blev ortopediska skoinlägg.

Efter en veckas väntetid för att komma och få beställa inläggen och två veckors väntan på leverans gav jag mig lycklig ut och sprang. Jag hade ju sprungit lite hela tiden såklart, så mycket det kändes ok, men istället för 5-6 mil i veckan blev det kanske 1-2 mil. Efter två kilometer med inläggen fick jag gå tillbaka för skoskavet jag kände var helt horribelt. Så var det tre pass kanske, sen vande sig fötterna.

Men jag hade ändå skitont rent ut sagt till och från. Löp och skokliniken i Göteborg sa att det tar några veckor innan fötterna vant sig så jag kämpade på. Men inte ens efter några veckor kändes det bättre. Jag återvände och fick stödet nerslipat lite, men bara lite. Och efter det tror jag minsann att fötterna har vant sig och anpassat sig.

Idag, fyra månader efter att jag kände av det första gången, är jag uppe i ca 15 kilometer som längsta pass och jag springer nästan lika frekvent som innan, men inte riktigt. Löpningen känns ofta väldigt tung och jag känner mig långsam. Huvudet har inte fallerat lika mycket som kroppen under dessa fyra månader.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken Jag vill bara kunna springa under skadetiden. Och jag har verkligen insett att det stämmer det där som sägs då och då; Den friske har tusen önskningar men den som är sjuk har bara en, att bli frisk. Det stämmer på den som är inbiten löpare och dessutom skadad också kan jag meddela.

Löparvänner, ett råd, ta hand om era fötter. Utan friska och starka fötter är det riktigt svårt att springa.

Nej, jag är nog ingen cyklist

I slutet av förra sommaren, eller om sommaren hade övergått i höst, fick jag frågan av min vän Niklas om jag skulle vara med och köra Vätternrundan med honom nu i år. Jag tänkte en kort stund och sedan sa jag ”ja” trots att jag knappt suttit på cykeln de senaste tre åren sedan jag körde Vätternrundan senast som avslutning på min ”En Svensk Klassiker”.

När jag i månadsskiftet mars/april började cykla var det redan beslutat att Vätternrundan skulle få stå tillbaka till förmån för Västkusten runt, lite kortare men lite fler höjdmeter. Jag märkte ganska snabbt att benstyrkan jag hade förra gången jag cyklade mycket var försvunnen, mjölksyran kom snabbt, troligen gjorde alla spinningpassen jag gjorde förra vändan ganska mycket till. Men det var svårt att komma ut och cykla, jag körde några pass till och från jobbet men det blir ju bara 2 x 17 km, inga distanser när det gäller cykel. Nåt enstaka kvällspass men vid den tiden är man (jag) rätt trött och vill komma hem också, så det blev inte mer än några mil då heller. Och ett lite längre pass på 80 km tillsammans med Niklas.

Mer än så blev det knappt träningsmässigt innan det var dags för Västkusten runt så jag blev ju inte allt för ledsen när utmaningen ställdes in när Niklas blev sjuk. Det var snarare en lättnad, jag kände att det skulle ha blivit skitjobbigt rent ut sagt. Det fick mig också att tänka till. Att jag cyklade istället för att springa kom ju lägligt eftersom jag tajmade det med en skada i foten som kändes mer när jag sprang än när jag cyklade men ändå kom jag inte ut vilket bara resulterade i mindre träningstimmar. Jag saknade löpningen allt för mycket också och gick hellre ut och sprang 5 km med ont i foten som resultat än cyklade 30 km utan att få ont i foten. Det säger ju nåt…

Så jag kanske bara ska lägga ner alla tankar på att vara multi-idrottare? Släppa triathlontankarna en gång för alla? Jag är kanske bara löpare? Och det är ju inte så bara…

Det kan vara kul med ett cykelpass eller några längder i bassängen (eller sjön/havet) då och då men det är inget jag känner att jag har tid till eller vill satsa på. Jag ska nog bli vid min läst och satsa på löpningen, det är ju det som är roligast!

En av de sista(?) bilderna på mig som cyklist. Efter målgång på Vätternrundan 2013.

En av de sista(?) bilderna på mig som cyklist. Efter målgång på Vätternrundan 2013.

Tankar efter Borås 6-timmars

I lördags var det återigen dags för Borås 6-timmars. Ett mycket trevligt arrangemang runt Ramnasjön ganska centralt i Borås och jag var otroligt taggad innan. Taggad och självsäker. Det skulle gå lätt att komma över min drömgräns på 60 km.

På plats träffade jag mängder av mer eller mindre bekanta ansikten och såklart Johanna, en gammal kompis från tonåren som jag inte träffat på säkert 15 år i alla fall, kanske 20. Otroligt roligt. Ombyte och förberedelser enligt gammal vanlig tradition och sen dags för start.

Säkert en bild från timme 1 eftersom jag ser ganska tillfreds ut.

Säkert en bild från timme 1 eftersom jag ser ganska tillfreds ut. Foto: Anders Pihl

Första timmen gick ganska bra. Jag höll ett lagom snabbt tempo och det kändes lätt. Under den andra timmen började min mage krångla ganska mycket. Jag gick på toa och så kändes det lite bättre en stund men inte så länge. Toa igen, bättre igen, sämre igen, toa igen. Så höll det på under andra timmen. Från inledningen av timme tre blev det inte ens bättre när jag gick på toa. Det dåliga höll i sig och i stort sett varje steg jag tog gav ett knip i magen. Nånstans kring 25 km bestämde jag mig för att jag skulle bara fortsätta till 30 km och sedan gå av. Vilket jag gjorde och resultatet blev 30,7 km i 5:49-fart.

Under tiden jag sprang kändes det jäkligt motigt. Jag sprang och tänkte på skillnader i känsla mellan marathon och 6-timmars och det stora för mig är nog att under ett marathonlopp vet jag att om jag bara håller ut och springer på så fort jag kan så är det snart slut. I ett 6-timmars är lidandet (i alla fall som det var i lördags) lika långt i tid oavsett hur fort eller långsamt jag springer.

Jag har nog kommit fram till att mitt psyke egentligen inte är gjort för 6-timmars och ultra. Jag ska nog hålla mig på distanser upp till och med marathon, där trivs jag bäst. Nu är jag ju anmäld till Karlstad 6-timmars inomhus i januari och det ska jag fullfölja är tanken men sedan tror jag att jag släpper fokus på tidslopp.

Göteborg Marathon 2015

Förutsättningarna var optimala, eller ja, nån grad för kallt för mig kanske. Men ruskigt bra förutsättningar i alla fall. Solen sken mellan små moln, ca 10 grader varmt, nästan vindstilla. Jag var också ovanligt laddad för Göteborg Marathon. Det känns annars som den stora skillnaden mellan ett lopp på hemmaplan och ett borta; på hemmaplan är jag sällan lika laddad…

Jag anlände ganska tidigt till nummerlappsutdelningen och fick motta Svenska Marathonsällskapets prestationsnål för att ha sprungit under 3:30 i Oslo av Christer Svensson som är utmärkelseansvarig i sällskapet. Jag har också lovat att skriva en artikel om just detta lopp till tidningen Marathonlöparen så ni som läser den, håll ögonen öppna.

Prestationsnål för sub 3:30

Prestationsnål för sub 3:30

Sen drog jag mig till Slottsskogsvallen, bytte om, velade lite på klädsel och träffade lite folk från Lonesome Runners. Jag hann också värma upp och snacka med lite andra trevliga människor.

Fint väder, här på Slottsskogsvallen några minuter före start

Fint väder, här på Slottsskogsvallen några minuter före start

Klockan 11 gick starten och jag tyckte att jag höll igen men det gick ändå i 4:35-fart ungefär. Otroligt lätt löpning. Försökte sänka tempot och kom väl i alla fall upp/ner i 4:40 men där låg jag ganska stabilt. Vid vändningen efter en kvartsmara lyckades jag få några meters försprång på en tjej som jag sprungit tillsammans med länge som andades så konstigt, det var liksom ett irritationsmoment som jag var glad att bli av med.

Fortfarande ganska pigg i benen när jag passerade halvmaran vid varvningen på Slottsskogsvallen efter ungefär 1:38 nånting. Jag tänkte att det här kan bli riktigt bra om jag bara håller i det. Men direkt ut på andra varvet så kände jag att nåt hände. Det blev svårt att hålla ett tempo snabbare än 5 min/km men jag tänkte att håller jag ändå det tempot så blir det nåt bra här.

Lyckades hålla det tempot till vändningen efter drygt 31 km men sen kollapsade hela kroppen. Det började nog med att jag fick kramp under höger fot. Det har nog aldrig hänt tidigare och det var svårt att springa vettigt med. Sen kom krampkänningar i vaderna och på det också ett jobbigt håll i magen. Summa summarum så blev det mycket gång den sista milen även om jag försökte gå så snabbt jag kunde och springa så ofta jag kunde. Ibland höll det längre perioder, ibland kortare.

Ännu en medalj till samlingen

Ännu en medalj till samlingen

I mål sprang jag på 3:39:17 vilket jag ändå nu ett dygn efteråt är riktigt nöjd med, speciellt med tanke på att kroppen havererade så på den sista milen. Troligtvis hade jag också inte helt återhämtat mig från maran i Oslo för tre veckor sedan, jag brukar ju inte springa maror så tätt. Marathon #18 är således lagt till handlingarna och nu är det bara att ladda för Borås 6-timmars om fyra veckor.

Snart dags igen

På lördag smäller det igen. MarathonJohan ger sig på marathondistansen för kanske 15:e gången. Jag har 12 fullföljda marathonlopp i benen och har nog brutit två gånger, båda i Göteborg. Dessutom har jag ju 4 st 6-timmarslopp där jag passerat marathondistans så in alles så är det väl 16 fullföljda marathonlopp då.

FB_top04_5Den här gången är det gatorna i Oslo som jag ska nöta mina skor mot och oj vad jag ser fram mot det. Jag åker med mina vänner Nisse och Krille och jag gissar att lördagskvällen kommer bjuda på ett ordentligt partaj; man brukar ju vara sjukt partysugen efter 42 km, eller som i Nisses fall 73 km eftersom han gör Oslotrippeln och springer en mara, en halvmara och ett millopp på samma dag. Sjukt…

Men det är ju för att det är lite sjukt som man håller på med detta. Jag tror att om var och en hade kunnat springa en mara så hade jag gjort nåt annat, jag vill utmana mig själv och inte vara som alla andra.

Så håll en tumme för mig på lördag. Starten går nån gång vid 9:30 redan.

1000 löpta mil

milsten-800x531

I och med mitt pass i tisdags passerade jag 1000 löpta (och registrerade) mil. En milstolpe om någon känns det som men det visar också att min löpning verkligen ökat och ökat. Jag menar, i år är mitt mål att springa 200 mil, med den takten skulle jag nå 1000 mil på fem år men dessa 1000 mil har tagit mig 10 år att nå, de första åren var jag ju mer än nöjd med mina 50-80 mil per år. Idag skulle det kännas som att knappt träna alls.

Så vi får väl se hur länge det tar innan jag får fira 2000 mil, men idag, i och med den här insikten, kommer jag nog fira med en glass och ofrivillig vila pga lite snuva och en gnutta ont i halsen. Hoppas det inte blir mer än så, men man vet aldrig när barnen börjat skola och dagis igen efter sommarlovet, de kan dra med sig allt möjligt hem.

Stockholm Marathon 2015

Mitt Stockholm Marathon började i år redan dagen innan med att jag lastade med mig familjen på tåget till Stockholm. En ganska lugn och skön tågresa senare var vi framme och fredagseftermiddagen tillbringades på Skansen med att kolla på järvar, björnar och ekorrar och leta efter vargar (som vi aldrig hittade). Nåt litet bil-tåg hann barnen med att åka också.

Skönt att slippa köra. Tack för skjutsen SJ, i tid och allt...

Skönt att slippa köra. Tack för skjutsen SJ, i tid och allt…

Dottern tätt efter sonen

Dottern tätt efter sonen

Efter en middag, för kvällen såklart bestående av pasta, åkte vi till hotellet i Hammarby sjöstad och checkade in. Självklart skulle dottern bråka som aldrig förr när hon skulle sova så min lugna kväll med tidigt sänggående för att ladda inför loppet blev istället en kamp för att få den minsta i säng. Den stora däremot somnade utan större krusiduller och till slut kom jag själv också i säng och sov gott ända tills barnen vaknade strax före halv sex.

Motel L i Hammarby sjöstad rekommenderas varmt.

Motel L i Hammarby sjöstad rekommenderas varmt.

Efter några lugna timmar på hotellrummet pallrade vi oss iväg för frukost och jag valde lättsmälta grejer. Ljust bröd istället för rågbröd och lite yoghurt och ett ägg. Ett glas juice dagen till ära och några koppar kaffe. Sen stack snart resten av familjen för att hänga på Junibacken under dagen när jag sprang medan jag fick göra det sista av min uppladdning själv på hotellrummet innan jag också åkte iväg.

Nummerlappad och klar

Nummerlappad och klar

Var på plats på Östermalms IP ca 90 minuter före start och hade gott om tid att lämna in värdesaker och överdragskläder och knatade snart iväg till startfållan där jag sprang på Andrea och pratade lite med henne, vi hade båda ungefär samma mål för dagen; att komma under 3:30.

När starten gick blev trängseln snabbt påtaglig men släppte förvånansvärt snabbt.  Jag lufsade på i mitt tänkta tempo. Nån kilometer lite snabbare, nån lite långsammare. Milen passerades på 47:07 mot tänkta 47:30. 20 km på 1:34:29 mot tänkta 1:35. Det kändes oförskämt lätt och bra.

Efter halvmarapassering började jag få en mental svacka. Samtidigt ökade regnet i styrka och kylan blev mer påtaglig. Jag lyckades ändå hålla alla kilometertider under 5 min fram till 30 km-passeringen där jag hade gjort sista kilometern på 5:06. Sen gick det tyngre. Efter 33 km fick jag ta en kisspaus längs Södermälarstrand(?) och uppför Västerbron på andra varvet kom första promenadpausen. Jag kände hur jag verkligen låg på gränsen till kramp i vaderna och det var bättre att genomföra än att bryta ihop pga kramp så det fick blir nån liten promenadpaus på 20-30 meter varje kilometer för att hålla vaderna i schack.

Efter 40 km ungefär kom Andrea och sprang om mig och jag tog rygg på henne. Passerade henne nån gång och sen kom hon tillbaka och sprang om mig. Vi bytte några ord med en knapp kilometer kvar och jag såg på klockan att det skulle bli precis på håret att klara 3:30. Mina allra sista krafter gick åt för att pressa mig in genom marathonporten på Stadion och springa i mål med 19 sekunder tillgodo.

Officiell tid blev tre sekunder mindre än min tid. Trevligt när det diffar åt det hållet.

Officiell tid blev tre sekunder mindre än min tid. Trevligt när det diffar åt det hållet.

Helt sjukt nöjd och ännu mer sjukt kall fick jag en värmefilt, en sån i aluminium eller nåt, och började promenaden i regnet till Östermalms IP igen. Alltså, det var helt sjukt vad jag frös. Underkäken hoppade upp och ner utan att jag kunde kontrollera det. Inte ens mitt jedi-trick att bara försöka slappna av i kroppen hjälpte. Jag kan nog knappt minnas att jag frusit så mycket någonsin.

Snabbt hämtade jag mina överdragskläder som var torra, tack och lov, eftersom jag hade dubbla plastpåsar runt dem och trängdes med måååånga andra i ombytestältet för att få av mig mina blöta kläder på på med torra. Slutligen, en regnponcho från Paris Marathon över alltihop och sen traska mot tunnelbanan. När jag strax efter fem kom in på hotellrummet hade jag kanske börjat gå tillbaka lite värme i kroppen men det var otroligt skönt att få duscha varmt och sedan få ta på sig rena torra kläder igen.

Efter en god middag på restaurangen precis bredvid hotellet, med en god öl till, firade vi mitt uppnådda mål i hotellobbyn som sig bör, med champagne! Och froosh till barnen 🙂

Framgångar måste firas!

Framgångar måste firas!

Barnen somnade snällare kväll #2 och det var jag tacksam för. Innan jag själv la huvudet på kudden fick jag läsa andras race-rapporter, tacka och bocka för trevliga kommentarer på mina inlägg på facebook och instagram och inte minst pussa lite på min kära sambo!

Innan hemfärd på söndagen hann vi med en trevlig rundtur på slottet, kika lite på kronor, äpplen och spiror och även se en stor högvaktsavlösning med Arméns musikkår och hela faderullan.

Tror sonen skulle passa som kung, han gillade slottet iaf

Tror sonen skulle passa som kung, han gillade slottet iaf

En riktigt trevlig helg med familjen men som min sambo sa, jag kanske skulle testa en marathonresa utan familjen nån gång och se hur bra det kan gå om jag får förbereda mig på rätt sätt utan att behöva bekymra mig för dem. Så kanske det får bli nästa gång, men det får framtiden utvisa.

© 2017 jBrodin

Tema av Anders NorenUpp ↑