Min dotter älskar klänningar. Nej, ni förstår inte, hon älskar verkligen klänningar mycket mer än ni någonsin kan föreställa er. Varje dag när vi kommer hem från förskolan vill hon byta om till klänning. Frågar jag henne vad hon vill ha på sig, oavsett vad tillfället är, så vill hon han klänning. Alltid klänning. Alltid. Och om ni tror att hennes fascination för klänningar kommer sig av påtryckningar från hennes föräldrar så tror ni helt fel, hennes mamma har ganska sällan klänning och i den mån vi försöker påverka hennes klädsel så är det mer åt det ”praktiska” hållet; att det ska vara lätt att röra sig och leka, hon ska hålla sig varm o.s.v.

Vid några tillfällen har jag frågat henne vad hon tycker att jag ska ha på mig och det händer att hon tycker att jag också ska ha klänning och när jag berättar för henne att jag inte har någon klänning så säger hon tröstande ”Du kan ju önska dig en av tomten pappa”.

Detta, att hon är så oförstörd av de sociala normer som finns rörande mäns och kvinnors kläder, tycker jag är fantastiskt. Tänk om hon kunde få förbli så hela livet. Tyvärr tror jag att normerna inom kort kommer ifatt henne och plötsligt kommer hon helt sluta föreslå att jag ska ha klänning eller fnysa åt mig om jag själv föreslår det.

Detta har också fått mig att fundera mer än vanligt på vad som är manligt och kvinnligt och varför det är så och hur allmänheten reagerar på någon som bryter mot normerna.

Kvinnan anses snyggt klädd av de flesta men mannen är konstig? Varför?

Kvinnan anses snyggt klädd av de flesta men mannen är konstig? Varför?

Varför är det så att en kvinna som använder traditionellt manliga kläder är helt ok, eller rent av snyggt/propert/uppklätt men en man som använder traditionellt kvinnliga kläder vänder alla huvuden som passerar? T.ex. kan en kvinna anses otroligt välklädd i en kostym av kvinnligt snitt men en man i kjol? Hur ser ”folket på stan” på honom?

Varför är det ok för en kvinna att ha en kort ”manlig” frisyr och helt fritt välja hur mycket eller lite hon vill sminka sig men en kille som använder smink och kanske bryr sig om sitt hår lite mer än snittmannen helt plötsligt i allmänhetens ögon är utseendefixerad eller rent av kanske bög?

Varför är det ok för en kvinna att värna om familjen, kanske jobba lite mindre än heltid för att hinna med sina nära och kära, men när en man gör detsamma så är han en ”toffel”?

Och varför är männens underklädesavdelningar på varuhusen i stort sett en liten hylla med boxershorts i bomull medan kvinnornas är stora och rymmer allt man kan tänka sig vad gäller både modeller och materialval? Jag tror att vi män som mer eller mindre ofta vill ha annat än boxershorts är ganska många.

Det finns otroligt många frågor som jag ställer mig själv som jag verkligen inte har svar på, de ovan är bara exempel.

Jag är väldigt glad att jag ändå är född i slutet på 70-talet och inte i mitten på 40-talet som mina föräldrar. Den könsordning som de växte upp i och levde (och lever) i är något jag har svårt för och jag är glad att jag slipper anpassa mig efter den. Men det är ändå en bit kvar tills vi har ett jämställt samhälle som ändå är det jag strävar efter. Tyvärr tycker jag att jämställdhetsdebatten hela tiden fokuserar på de områden där kvinnorna ”ligger efter”. Och visst, lika lön för lika arbete och liknande områden är mycket större och viktigare på ett sätt, men fokus hamnar aldrig på männen. Det är jämställdhet jag är ute efter, inte att männen och kvinnorna ska byta plats så att kvinnorna blir det privilegierade könet. Vi är människor allihop, oavsett kön. Hade det gått att kalla sig humanist utan att blir förknippad med Humanisterna så hade jag nog gjort det för jag tycker att ordet Feminist är helt fel även om jag säkert till 99% håller med de som kallar sig feminister.

Jag tycker att Åhléns ändå tänker åt rätt håll med sin kampanj Bryt klädmaktsordningen.  Och jag ska erkänna att jag inte har varit på något Åhlénsvaruhus och tittat på de kläder som erbjuds männen där som en del av denna kampanj.

Och visst, det är helt ok för mig att handla smink men av någon anledning så tycker expediten som hjälper mig att hon för varje grej jag väljer att köpa måste säga ”Ja, det är både tjejer och killar som köper den”. Som att det är viktigt?

När min son var 3 år och vi skulle göra om hans rum ville han ha det målat rosa. Det fick han, bubbelgumsrosa, och han var själaglad över sitt nya rum. Han hade ofta rosa kläder på sig. Två år senare gav han bort alla sina rosa saker till granntjejen och sedan dess har han nog aldrig tittat på nåt rosa igen. Någon gång mellan 3 och 5 års ålder kom normen att rosa är en tjejfärg ikapp honom.

 

Varför är det mer ok för en tjej att gilla blått än för en kille att gilla rosa?

Antar att den stora frågan i detta är följande:

Varför är det konstigare med kvinnliga män än med manliga kvinnor?