I lördags nålade jag för första gången sedan Skövde 6-timmars i mars på mig en nummerlapp. Som del av friskvårdssatsningen vi har på mitt jobb fick alla som ville ställa upp i Sisjöloppet, antingen op 7,3 km eller på 14 km.

Själv valde jag såklart 14 km, långt är ju som bekant bättre än kort, men jag hade ju inte räknat med att foten skulle besvära mig så länge som den har gjort och dessutom hade jag inte räknat med terrängen. Min vanliga milsrunda hemma har en total höjdstigning på ungefär 20-25 meter. Sisjöloppets 14-km-runda hade en total höjdstigning på 228 meter enligt min fenix3 och vissa backar var nog så att det hade varit lika bra att gå i men jag ”sprang” så gott jag kunde.

Efteråt kände jag att det ändå hade varit ganska kul att springa terräng. Jag får ju nåt infall då och då att jag ska springa mer i skogen men det blir aldrig så. Det enklaste är ju att bara gå ut och springa och hemma hos mig betyder det asfalt. Men jag ska nog försöka att komma ut i elljusspåren lite mer under hösten. Se det inte som ett löfte utan som en målsättning.

Och vi börjar bra redan på lördag igen när det är dags för Risveden terräng!