varvet

För drygt tio år sedan, den 13 maj 2006, sprang jag mitt allra första Göteborgsvarv. Som bosatt i Göteborg sedan 1998 hade jag länge funderat på det, önskat det rent av, men jag var ju inte ens löpare då så det kändes långt borta. Efter att ha funnit kärleken till löpningen under hösten 2005 gick det snabbt i alla fall och efter många fjärilar i magen veckan innan lyckades jag genomföra mitt premiärvarv på 2:05.

Sedan dess har jag sprungit Göteborgsvarvet varje år. Alltså, 2015 fullföljde jag mitt tionde varv. Mycket har förändrats under dessa tio år. Bland annat har antalet fullföljande löpare har nästan dubblerats – från 26566 till 46500 – och mina resultat har förbättrats stadigt, från 2:05 till 1:36.

Personligen tycker jag att Varvet har växt lite för mycket. Det är fortfarande en folkfest för både löpare och publik men min känsla är att den gigantiska tillväxt som Varvet fått till största delen varit negativ för loppet. Man känner sig än mer anonym i folkhopen av löpare, hela arrangemanget känns lite för kommersiellt. Och klyftan mellan löpare kan väl knappt bli större när de bästa startar 2-3 timmar innan de i bakre startleden ens får starta? Och speciellt för de bakre startleden är trängseln kring banan mycket påtaglig från start till mål.

För arrangörerna och för staden Göteborg är Varvet såklart en kassako. Idag i Göteborgsposten kunde man läsa att alla loppen tillsammans genererar intäkter på runt 60 miljoner med ett överskott på runt 10 miljoner, som fördelas ut på 15 lokala friidrottsföreningar. De turistekonomiska till hotell, restauranger och handel beräknas till ca 200 miljoner.

I år springer jag inte Göteborgsvarvet. Det känns för kommersiellt och efter att ha gjort det tio gånger har det blivit ett lopp som inte ger mig något, det ska liksom bara betas av.

Jag letar nya upplevelser istället och ger mina anmälningsavgifter till mindre lopp där den, för mig, rätta känslan infinner sig.