I fredags förmiddag blev jag upphämtad hemma av mina kära vänner Niklas och Krister och vi påbörjade resan mot Oslo. Och sicken resa det blev, på många sätt, men framför allt en avspänd helg med två av världens kanske roligaste killar, det gick nog knappt fem minuter mellan skrattsalvorna under hela helgen tror jag.

Det tog väl knappt fyra timmar till Oslo från Göteborg och vi checkade snabbt in på vårt hotell, Thon Hotel Gyldenløve, och stillade hungern med en burgare på grannrestaurangen. Krister som inte skulle springa tog ju såklart öl till maten men jag och Niklas hejdade oss och sparade oss till kvällen efter loppet istället. Resten av fredagen gick i lugnet tecken. Lite vila på hotellrummet följdes upp av en otroligt lugn jogg till Rådhusplatsen för att hämta nummerlappar. Sedan blev det middag på en trevlig restaurang, där ingen mindre än DJ Swede spelade, och därefter vila och nattsömn på hotellrummet igen.

Lördagsmorgonen började redan strax före sju när klockan ringde. Då hade jag redan varit vaken en liten stund efter en orolig natt, vet dock inte varför men jag har sovit dåligt den senaste tiden. Niklas och jag käkade frukost på mitt rum eftersom frukostrestaurangen på hotellet inte öppnade förrän klockan åtta. Sen var det dags att göra i ordning det sista, packa överdragskläder och snart promenerade vi alla tre mot starten.

Eftersom Niklas skulle springa Oslo Trippelen (en mara, en halvmara och ett millopp) så startade han 10 minuter före mig vilket gjorde att jag kunde heja på honom lite innan jag ställde mig i min startfålla. När startskottet gick 09:30 var jag sjukt taggad och redo att springa.

Banan var riktigt fin och trevlig. Först en sväng västerut från centrum, tillbaka till Rådhusplatsen (där starten gick) efter ca 8 km och sedan en sväng österut. Relativt flack bana med egentligen bara ett jobbigare parti. Efter 21 km var vi tillbaka vid starten och gjorde ett varv till på samma bana.

Att ett pers, en medalj och en öl kan göra en så glad

Att ett pers, en medalj och en öl kan göra en så glad

Sjukt glad var jag när jag gick i mål efter att ha klarat att sätta nytt personbästa (3:28:17) på distansen.

Annars hade vi pratat om det kvällen innan, att den där euforiska känslan av att gå i mål efter ett lopp blir mindre och mindre euforisk. Mer och mer känns det istället som Jaha, då var det loppet också avklarat och det är ju inte alls lika roligt. Men målgången i Oslo blev verkligen euforisk efter inte bara mitt snabbaste marathon utan också mitt lättaste och bästa. Och så fick jag ju en öl direkt efter målgång av Krister…

Glad på väg mot mål

Glad på väg mot mål

Mitt bästa marathon skrev jag. Ja, jag kände nånstans mellan 30 och 35 km att även om jag inte sätter nytt pers så kommer jag vara nöjd. Jag hade en lätt känsla hela loppet, eller i alla fall fram till 39 km, både fysiskt och mentalt. Dipparna som alltid kommer under en mara, i alla fall för mig, var inte så djupa som vanligt och mycket lättare att ta sig ur. Helt plöstligt kom dippen men så kom jag på att det var fint väder och vips så var jag ur dippen. Sen när nästa kom så sprang jag förbi en gigantisk fritidsbåtshamn så då kom jag ur den genom att kolla på båtar istället. Eller Oslos coola operahus, eller nåt annat.

Självklart tog det på kroppen. Låren och höfterna var ganska stela, framförallt dagen efter, men rörligheten var över förväntan.

Såhär ser man ut när man är både trött och glad

Såhär ser man ut när man är både trött och glad precis efter målgång

Resten av lördagen hejade jag och Krister fram Niklas under hans två ytterligare lopp. Efter återkomst till hotellet, lite vila och en rejäl förgrogg på vodka och ”brus” blev det mat och lite partaj på kvällen. Otroligt trevligt och kul att släppa loss lite men också skönt att stupa i säng framåt tvåtiden på natten.

En sjukt skön Osloresa kan man väl sammanfatta det. Stort tack till Niklas och Krister som lät mig följa med och om nån från Oslo Marathon läser detta; sjukt bra arrangemang. Jag åker gärna tillbaka till Oslo och springer igen!