Mitt Stockholm Marathon började i år redan dagen innan med att jag lastade med mig familjen på tåget till Stockholm. En ganska lugn och skön tågresa senare var vi framme och fredagseftermiddagen tillbringades på Skansen med att kolla på järvar, björnar och ekorrar och leta efter vargar (som vi aldrig hittade). Nåt litet bil-tåg hann barnen med att åka också.

Skönt att slippa köra. Tack för skjutsen SJ, i tid och allt...

Skönt att slippa köra. Tack för skjutsen SJ, i tid och allt…

Dottern tätt efter sonen

Dottern tätt efter sonen

Efter en middag, för kvällen såklart bestående av pasta, åkte vi till hotellet i Hammarby sjöstad och checkade in. Självklart skulle dottern bråka som aldrig förr när hon skulle sova så min lugna kväll med tidigt sänggående för att ladda inför loppet blev istället en kamp för att få den minsta i säng. Den stora däremot somnade utan större krusiduller och till slut kom jag själv också i säng och sov gott ända tills barnen vaknade strax före halv sex.

Motel L i Hammarby sjöstad rekommenderas varmt.

Motel L i Hammarby sjöstad rekommenderas varmt.

Efter några lugna timmar på hotellrummet pallrade vi oss iväg för frukost och jag valde lättsmälta grejer. Ljust bröd istället för rågbröd och lite yoghurt och ett ägg. Ett glas juice dagen till ära och några koppar kaffe. Sen stack snart resten av familjen för att hänga på Junibacken under dagen när jag sprang medan jag fick göra det sista av min uppladdning själv på hotellrummet innan jag också åkte iväg.

Nummerlappad och klar

Nummerlappad och klar

Var på plats på Östermalms IP ca 90 minuter före start och hade gott om tid att lämna in värdesaker och överdragskläder och knatade snart iväg till startfållan där jag sprang på Andrea och pratade lite med henne, vi hade båda ungefär samma mål för dagen; att komma under 3:30.

När starten gick blev trängseln snabbt påtaglig men släppte förvånansvärt snabbt.  Jag lufsade på i mitt tänkta tempo. Nån kilometer lite snabbare, nån lite långsammare. Milen passerades på 47:07 mot tänkta 47:30. 20 km på 1:34:29 mot tänkta 1:35. Det kändes oförskämt lätt och bra.

Efter halvmarapassering började jag få en mental svacka. Samtidigt ökade regnet i styrka och kylan blev mer påtaglig. Jag lyckades ändå hålla alla kilometertider under 5 min fram till 30 km-passeringen där jag hade gjort sista kilometern på 5:06. Sen gick det tyngre. Efter 33 km fick jag ta en kisspaus längs Södermälarstrand(?) och uppför Västerbron på andra varvet kom första promenadpausen. Jag kände hur jag verkligen låg på gränsen till kramp i vaderna och det var bättre att genomföra än att bryta ihop pga kramp så det fick blir nån liten promenadpaus på 20-30 meter varje kilometer för att hålla vaderna i schack.

Efter 40 km ungefär kom Andrea och sprang om mig och jag tog rygg på henne. Passerade henne nån gång och sen kom hon tillbaka och sprang om mig. Vi bytte några ord med en knapp kilometer kvar och jag såg på klockan att det skulle bli precis på håret att klara 3:30. Mina allra sista krafter gick åt för att pressa mig in genom marathonporten på Stadion och springa i mål med 19 sekunder tillgodo.

Officiell tid blev tre sekunder mindre än min tid. Trevligt när det diffar åt det hållet.

Officiell tid blev tre sekunder mindre än min tid. Trevligt när det diffar åt det hållet.

Helt sjukt nöjd och ännu mer sjukt kall fick jag en värmefilt, en sån i aluminium eller nåt, och började promenaden i regnet till Östermalms IP igen. Alltså, det var helt sjukt vad jag frös. Underkäken hoppade upp och ner utan att jag kunde kontrollera det. Inte ens mitt jedi-trick att bara försöka slappna av i kroppen hjälpte. Jag kan nog knappt minnas att jag frusit så mycket någonsin.

Snabbt hämtade jag mina överdragskläder som var torra, tack och lov, eftersom jag hade dubbla plastpåsar runt dem och trängdes med måååånga andra i ombytestältet för att få av mig mina blöta kläder på på med torra. Slutligen, en regnponcho från Paris Marathon över alltihop och sen traska mot tunnelbanan. När jag strax efter fem kom in på hotellrummet hade jag kanske börjat gå tillbaka lite värme i kroppen men det var otroligt skönt att få duscha varmt och sedan få ta på sig rena torra kläder igen.

Efter en god middag på restaurangen precis bredvid hotellet, med en god öl till, firade vi mitt uppnådda mål i hotellobbyn som sig bör, med champagne! Och froosh till barnen 🙂

Framgångar måste firas!

Framgångar måste firas!

Barnen somnade snällare kväll #2 och det var jag tacksam för. Innan jag själv la huvudet på kudden fick jag läsa andras race-rapporter, tacka och bocka för trevliga kommentarer på mina inlägg på facebook och instagram och inte minst pussa lite på min kära sambo!

Innan hemfärd på söndagen hann vi med en trevlig rundtur på slottet, kika lite på kronor, äpplen och spiror och även se en stor högvaktsavlösning med Arméns musikkår och hela faderullan.

Tror sonen skulle passa som kung, han gillade slottet iaf

Tror sonen skulle passa som kung, han gillade slottet iaf

En riktigt trevlig helg med familjen men som min sambo sa, jag kanske skulle testa en marathonresa utan familjen nån gång och se hur bra det kan gå om jag får förbereda mig på rätt sätt utan att behöva bekymra mig för dem. Så kanske det får bli nästa gång, men det får framtiden utvisa.