Ända sedan jag var liten, eller 12-13 år i alla fall, har jag till och från haft problem med vikten. Jag har själv uppfattat mig som överviktig och speciellt i de yngre åren så har jag ju fått höra det från mina s.k. vänner.

Allra värst var det nog när jag nästan 20 år gammal gick direkt från lumpen till Chalmers. Från en relativt fysisk tillvaro där det behövdes att man åt mycket för att orka, till en tillvaro med mycket stillasittande i en föreläsningssal på dagarna och en hejdlös konsumtion av öl på kvällarna. Jag vill minnas att jag vägde bara något hekto under 90 kg i slutet av 90-talet.

Allt detta har gjort att jag har ett ganska ansträngt förhållande till min vikt. Jag har svårt att låta det gå mer än några veckor mellan mina ”invägningar” även om jag ser på min kropp att jag inte gått upp. Även om jag sällan tänker på att jag var retad eller mobbad för min vikt och mitt utseende så märker jag ju att det har satt spår i mig som aldrig verkar försvinna.

Så lite har jag nog inte vägt sedan tonåren...

Så lite har jag nog inte vägt sedan tonåren…

Nu, kanske ”tack vare” en period med lite magsjuka, verkar jag ha nått en all-time-low vad gäller vikten. Men jag måste erkänna att det inte enbart möts med glädje. Jag vet liksom inte om det beror på nåt jag gör rätt eller om det är nåt jag gör fel. Varför kommer den här viktnedgången nu liksom? Jag tror att jag har tappat ca fem kg sedan årsskiftet. I och för sig så har jag ökat träningen ganska mycket men jag har absolut inte skött min kost som jag borde. Inte så mycket skräpmat kanske men helt klart alldeles för mycket godis och snacks får jag erkänna.

Jag börjar fundera; äter jag för lite? Äter jag fel? Behöver jag kanske börja dricka nån form av proteinshake efter mina träningspass. Det är ju bra att vara lätt som löpare men jag vill i så fall gå ner i vikt på rätt sätt och tappa ”rätt” kilon.

Enligt BMI är jag ju normalviktig. Jag uppfattas smal av min omgivning, ibland rent av för smal kanske? Ändå kan jag ha dagar då jag tycker att jag är jättetjock. Så ni som läser detta och har barn, påminn dem så ofta ni kan om att vara snälla mot sina kompisar och inte retas/mobbas. Det ger sår som aldrig går bort, det är verkligen omöjligt att ta bort vecken från ett skrynklat papper, hur mycket man än försöker och försöker.