Monthly Archives: maj 2015

You are browsing the site archives by month.

Göteborgsvarvet 2015

Så var årets Göteborgsvarv lagt till handlingarna och därmed också det tionde Varvet i rad. Mitt första Göteborgsvarv genomförde jag alltså 2006 efter att ha blivit biten av löpningen genom att bli medsläpad ut på ett lunchpass av en kollega på min dåvarande arbetsplats. Blodsmaken i munnen jag fick på det första passet har släppt för länge sedan men kärleken till löpningen verkar bara bli starkare och starkare.

Medaljer från 10 GöteborgsVarv i rad 2006-2015)

Medaljer från 10 GöteborgsVarv i rad 2006-2015)

I år hade jag för första gången som plan att inte gå för fullt utan hålla igen lite för att ha pigga friska ben när det blir dags för Stockholm Marathon på lördag. Det kändes lite annorlunda och på ett sätt njöt jag nog lite mer av folkfesten än jag brukar när fullt fokus är på att springa så fort som möjligt. Ändå blev det min trejde bästa tid av mina tio varv.

Laddad i det fina vädret nån halvtimme före start

Laddad i det fina vädret nån halvtimme före start

Första kilometrarna flöt jag bara med genom Slottsskogen. Träffade Erik (a.k.a. Tricky) och tjôtade lite teknik, jag med min nya Fenix3 och han med sin nya 920XT, men snart såg jag bara ryggen av honom och jag sprang på i mitt tempo, i min bubbla. Säldammsbacken gick ganska lätt och nånstans därefter hittade jag mitt tänkta tempo och genom Majorna och vidare upp mot Älvsborgsbron var det bara skön löpning.

Över Älvsborgsbron var det lite blåsigt men det gick det med och på min hemmaplan från Eriksberg, längs med kajen och bort mot Lindholmen spejade jag efter kända ansikten men såg inga förutom de jag visste var de skulle stå.

Göta Älvbron gick lättare än vanligt i år och efter att ha druckit en av få vattenmuggar vid vätskekontrollen precis efter bron började jag beta av den långa slakmotan upp mot Götaplatsen. Inga större problem här heller. På Avenyn mötte jag Yann som låg några minuter före mig och hojtade och viftade men utan att väcka hans uppmärksamhet, han var helt inne i sin egen värld.

Sista biten gick också riktigt lätt och efter en liten fartökning sista kilometern sprang jag i mål på 1:38 och det tog inte många sekunder förrän andhämtningen var tillbaka på normal nivå, troligen tack vare att jag tagit det lite lugnt. Tror nog att jag skulle kunnat skala bort omkring 5 minuter om jag satsat på att få en bra tid, kanske mer, men summa summarum var det ett riktigt bra Varv och ett bra genrep inför Stockholm Marathon.

Dagen efter återvände hela familjen till Slottsskogsvallen för att dottern skulle få springa MiniVarvet och sonen Lilla Varvet. De genomförde båda sina lopp med bravur, även om dottern på knappt två nog inte fattade riktigt vad det handlade om. Stolta över sina medaljer var det efteråt i alla fall, det är ett som är säkert.

Familjens medaljskörd!

Familjens medaljskörd!

Stolta barn i olika storlekar

Stolta barn i olika storlekar

Halvmara i marafart på lördag

varvet_maran

Jag sket lite i det blå skåpet i år och anmälde mig både till GöteborgsVarvet och Stockholm Marathon utan att fatta att de bara var separerade med en vecka just detta år när det vanligtvis är två veckor mellan dem.

Länge och väl har jag funderat på hur jag ska tackla detta. Ska jag maxa båda loppen med risk för att bryta ihop i slutet av maran pga trötta, outvilade ben från Varvet? Ska jag maxa Varvet och ta det lugnt i Stockholm? Eller jogga igenom Varvet för att försöka prestera på topp på Stockholm Marathon? Read More →

All time low

Ända sedan jag var liten, eller 12-13 år i alla fall, har jag till och från haft problem med vikten. Jag har själv uppfattat mig som överviktig och speciellt i de yngre åren så har jag ju fått höra det från mina s.k. vänner.

Allra värst var det nog när jag nästan 20 år gammal gick direkt från lumpen till Chalmers. Från en relativt fysisk tillvaro där det behövdes att man åt mycket för att orka, till en tillvaro med mycket stillasittande i en föreläsningssal på dagarna och en hejdlös konsumtion av öl på kvällarna. Jag vill minnas att jag vägde bara något hekto under 90 kg i slutet av 90-talet.

Allt detta har gjort att jag har ett ganska ansträngt förhållande till min vikt. Jag har svårt att låta det gå mer än några veckor mellan mina ”invägningar” även om jag ser på min kropp att jag inte gått upp. Även om jag sällan tänker på att jag var retad eller mobbad för min vikt och mitt utseende så märker jag ju att det har satt spår i mig som aldrig verkar försvinna.

Så lite har jag nog inte vägt sedan tonåren...

Så lite har jag nog inte vägt sedan tonåren…

Nu, kanske ”tack vare” en period med lite magsjuka, verkar jag ha nått en all-time-low vad gäller vikten. Men jag måste erkänna att det inte enbart möts med glädje. Jag vet liksom inte om det beror på nåt jag gör rätt eller om det är nåt jag gör fel. Varför kommer den här viktnedgången nu liksom? Jag tror att jag har tappat ca fem kg sedan årsskiftet. I och för sig så har jag ökat träningen ganska mycket men jag har absolut inte skött min kost som jag borde. Inte så mycket skräpmat kanske men helt klart alldeles för mycket godis och snacks får jag erkänna.

Jag börjar fundera; äter jag för lite? Äter jag fel? Behöver jag kanske börja dricka nån form av proteinshake efter mina träningspass. Det är ju bra att vara lätt som löpare men jag vill i så fall gå ner i vikt på rätt sätt och tappa ”rätt” kilon.

Enligt BMI är jag ju normalviktig. Jag uppfattas smal av min omgivning, ibland rent av för smal kanske? Ändå kan jag ha dagar då jag tycker att jag är jättetjock. Så ni som läser detta och har barn, påminn dem så ofta ni kan om att vara snälla mot sina kompisar och inte retas/mobbas. Det ger sår som aldrig går bort, det är verkligen omöjligt att ta bort vecken från ett skrynklat papper, hur mycket man än försöker och försöker.