Karlstad 6-timmars 2015

Två veckor innan loppet fick jag reda på att jag fått en av reservplatserna till loppet, så nån lång och rigorös förberedelse var det inte direkt tal om. Veckorna innan tränade jag på som vanligt och dagen före loppet åkte jag med familjen till Karlstad. Det bästa med att det var just Karlstad var att det automatiskt blev att nytta förenades med nöje eftersom både mina och min sambos föräldrar bor där så de fick alla besök. Men vilket som är nytta och vilket som är nöje förtäljer inte historien… Kanske är båda nöje?

Nåväl, på morgonen för loppet vaknade jag ungefär en timme innan jag behövde åka efter en natt med förvånansvärt bra sömn. Jag fick i mig kaffe och frukost och kom iväg så jag var på plats en dryg timme innan start, det är alltid skönt att ha gott om tid tycker jag. På plats träffade jag min kompis Henrik och det blev en hel del tjôt med både honom och andra om taktik, nervositet m.m. Arrangören hade gjort iordning ett mycket bra område för oss deltagare att ha reservkläder och grejer på.

En stol till varje deltagare, märkt med namn och klubb. I all enkelhet väldigt bra!

En stol till varje deltagare, märkt med namn och klubb. I all enkelhet väldigt bra!

Snart var klockan 10 och det var dags för start. Min plan var att starta i ca 5:20-5:30-tempo, d.v.s. varvtiden på 200-metersbanan skulle ligga på 62-64 sekunder. Jag lyckades ganska bra med att hålla nere tempot men många av de första varven låg nog närmare 60 sekunder. Tids nog så blev det i alla fall ett bra tempo och jag kom in bra i löpningen. Jag hade nån liten farhåga om att det skulle bli tråkigt att springa på en så kort bana som 200 meter, jag räknade ju med att göra ca 310 varv, men till min stora förvåning så kändes det inte alls tråkigt, jobbigt eller enahanda. Det var liksom bara att lubba på.

Vi började springa moturs

Vi började springa moturs Foto: Solsta Foto och Mediaproduktion

Efter ca 2:30 började jag känna den första riktiga mentala dippen. Jag bestämde mig för att köra en ny taktik som jag aldrig gjort förut på ett 6-timmars. Planerade gångpauser. Till en början sprang jag 20 varv och gick ett, tror jag. Det funkade riktigt bra och jag höll ett vettigt tempo ändå på mina löpvarv och jag tror att det var tack vare att jag gick ett varv då och då.

När nästan tre timmar hade passerat kom sambon med sin mor och vår dotter och hejade på mig lite. Det var uppiggande men också på ett sätt lite jobbigt för dottern (1,5 år) hade svårt att förstå varför jag sprang förbi henne hela tiden. Hon ville nog att jag skulle stanna och mysa lite men det hade ju inte jag tid med. Men kul var det i alla fall att ha en liten hejaklack på plats.

Efter ca tre och en halv timme

Efter ca tre och en halv timme Foto: Hanna Tigér

Efter tre timmar vände vi håll. Det var nog dagens stora ”happening”. Efter det fick jag ny energi i några varv, fem kanske. Då var varvtiderna nere på 61-62 sekunder igen. Men sen droppade tiderna lite och jag kom in i mitt lunk som ändå kändes ganska bra. Jag passerade marathon på ca 4:12 tror jag och det var nog ungefär då som jag bestämde mig för att resten av loppet springa 10 varv och gå ett. Och det höll jag, förutom det allra sista när jag kanske sprang 15 varv på rad men det kändes så dumt att börja gå när det bara var 4 minuter kvar av tävlingen.

Första varvet efter varvbytet

Första varvet efter varvbytet Foto: Solsta Foto och Mediaproduktion

När det drog ihop sig visste jag att Henrik hade två varv mer än jag och jag försökte verkligen att ta ikapp dem men den jäkeln hängde på mig trots att jag höjde tempot till 60-sekundersvarv. Sista varvet lyckades jag få honom att släppa min rygg i alla fall men då hade jag inte mycket kraft kvar sen heller, efter att ha löpt sista varvet på 47 sekunder.

När slutskottet ljöd hade jag sprungit 58493 meter, ungefär 1,5 km längre än mitt tidigare pers satt i Borås i november förra året. Sjukt nöjd med perset, lite missnöjd med att inte ha nått 60 km men otroligt upprörd över att ha blivit slagen av min kompis(?) Henrik med 300 meter…

Pustar ut med Henrik någon minut efter slutskottet. Okamratligt av honom att slå mig tycker jag...

Pustar ut med Henrik någon minut efter slutskottet. Okamratligt av honom att slå mig tycker jag… Foto: Emma Franzén

Efter en skön dusch och lite stapplande försök till stretch for vi till Scandic Klarälven för prisutdelning och middag. Trots att magen inte var helt överens med hjärnan om att jag behövde äta fick jag i mig både mat och ett par stora starka i gott sällskap. IF Göta ska också ha en stor eloge för arrangemanget. Jag har verkligen inte nåt att klaga på utan upplevde att allt var väldigt bra planerat. Stort tack och jag kommer troligtvis tillbaka nästa år.

Dagen efter var jag förvånansvärt mobil. Lite stel i höfterna och framsida lår. Nedför trappor var väl inte nån favoritsysselsättning kanske, men jag har nog aldrig varit så lite sliten efter ett 6H tidigare. Trots att jag persade. Kanske för att jag började lugnt? Kanske för att jag hade planerade gångpauser? Kanske för att jag åt och drack mer än vanligt? Det här var mitt fjärde fullföljda 6-timmars och fler lär det bli. Det är en intressant distans, både för hur kroppen reagerar och för hur det mentala fungerar. Och jag tror att om jag lär mig mer om min kropp och mer om att hantera de tillfälliga mentala dipparna så kommer jag kunna presera mycket bättre i framtiden. 60 km är fortfarande mitt mål på distansen, och nu är det ju inte långt kvar.

1 kommentar

  1. Fint innlegg ! Neste år klarer vi 60 km 🙂

    – Løpe langt med et smil om munnen-

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

*

© 2017 jBrodin

Tema av Anders NorenUpp ↑