Tävlingsmorgon. Det är nåt speciellt över det. En förväntan, en längtan att prestera men samtidigt en liten oro över att nåt ska gå fel. Så många timmar träning och nu är det bara en kort stund kvar tills det ska visa sig om man tränat rätt eller tänkt helt fel.

I lördags, dagen för Mariestads marathon, vaknade jag en liten stund före klockan trots att den ringde redan klockan 0615. Jag drog mig en liten stund men gick sen upp och åt en tallrik yoghurt. Två dubbla mackor, en med ägg och en med ost och skinka, hade jag redan gjort iordning kvällen innan för att käka i bilen på vägen tillsammans med en stor kopp kaffe och en flaska vatten. En bra frukost för ett marathonlopp kanske?

Några minuter efter nio var jag på plats i Mariestad och hämtade min nummerlapp och kunde i lugn och ro byta om och kleta på mig vaselin här och där  och jag kom till och med ihåg att tejpa bröstvårtorna. En uppvärmning på nån kilometer kostade jag på mig men min tanke var annars att de första kilometrarna på loppet fick tjäna som uppvärmning. Jag träffade några gamla bekanta och snart var det dags för start.

Dags för start

Dags för start

Jag hade tänkt att gå ut i 5-fart och försöka hålla det hela loppet. Det skulle ge mig en tid strax över 3:30 och då mitt pers inför loppet var 3:40:54 skulle jag ha lite marginal för att ända sätta ett pers. Farten i starten var högre än så. Jag plockade km på km i farter mellan 4:35 och 4:50 men det kändes så himla lätt så jag ville och kunde inte sakta ner.

Halvmaran passerade jag på ca 1:40 – dvs med ett snitt på 4:44 min/km – och det kändes fortfarande väldigt lätt. Men jag märkte att tempot blev lite långsammare och den 28:e kilometern var den första som var långsammare än 5-fart. Ingen fara på taket tänkte jag för det kändes fortfarande ganska lätt att hålla den farten.

Efter vätskekontrollen vid 35 km kändes det som att väggen kom med full kraft. Varje steg var en kamp och det kändes som att jag sprang olidligt långsamt. Som att jag nästan lika gärna kunde gå. Men jag fortsatte springa och nu i efterhand när jag ser tempot så var det väl tur för det gick ju ändå i 5:45-6:00-fart. Ganska ok för att vara sista kilometrarna på ett marathon.

När mål närmade sig kunde jag se att jag lätt skulle slå mitt gamla pers men att 3:30 inte var riktigt inom räckhåll. Att öka farten kändes nämligen helt uteslutet.

Mariestads marathon - tempograf

Mariestads marathon – tempograf

Klockan stannade på 3:31:39 vilket var personligt rekord med över 9 minuter.

Otroligt skönt att se att vårens och sommarens träning – som medvetet varit inriktad mot just marathondistansen – gett resultat.