Monthly Archives: april 2014

You are browsing the site archives by month.

Kungsbackaloppet 2014

Återigen den tiden på året. Slutet av april betyder Kungsbackaloppet och vanligtvis också årets första tävling. I år har jag ju dock hunnit med Paris Marathon så distansen var jag inte rädd för, det skulle trots allt bli min 15:e halvmara så att jag klarar av att springa 21 km är jag trygg med, nästan vilken dag som helst året om.

Jag packade med mig sambon och dottern i bilen och körde ner i underbart vårväder, det kändes mer eller mindre som sommar, och när jag gick och hämtade nummerlapp åkte de vidare till en av sambons väninnor. Såklart är det kul att ha publik men jag försöker sätta mig in i hur kul det är att vara publik också och känner ”nej, inte så kul” och därför tycker jag oftast att det känns bäst om jag vet att mina medföljare gör nåt annat, nåt roligt, under tiden jag springer.

Efter att ha sprungit på en f.d. kollega var det dags för start. Jag visste inte riktigt hur banan gick, för det var en ny bansträckning i år, och jag var inte heller riktigt säker på min form snabbhetsmässigt på halvmaran så jag började lite lugnt men ändå med kontrollerat tryck i steget. Hade väl några som sprang förbi mig men när det kändes riktigt bra efter en km började jag öka farten lite och försökte hålla mig mellan 4:30 och 4:40/km. Lite tappade jag det efter 12-14 km och efter 18 fanns det inte mycket ork kvar i kroppen och tempot sjönk ännu mer. Men i mål snittade jag 4:37/km vilket jag är grymt nöjd med. Där har jag nåt att gå på i Varvet om några veckor i alla fall.

Lite få vätskekontroller för min smak, lite knixigt genom Kungsbacka torg men annars riktigt bra arrangemang.

15 halvmaror avklarade!

Före loppet, ser ju sjukt snabb ut, nästan löjligt

Före loppet, ser ju sjukt snabb ut, nästan löjligt

IMG_2094

Efter loppet, inte lika snabb men svettig och nöjd i motljus

Hållningen

Jag har kommit på mig själv med att ha en rent ut sagt hemsk hållning. Kanske inte hela tiden men speciellt när jag sitter och jag tror att det smittar av sig på när jag står också. Jag sjunker ihop med ryggen och axlarna faller fram. Extra tydligt blir det när jag sitter på golvet med barnen och de har betydligt bättre hållning än jag. Resultatet blir att jag blir trött i ryggen snabbt och måste resa på mig och/eller göra nåt annat.

Även i träningen är det ju viktigt med en bra hållning, så nu undrar jag; har nån nåt bra tips på hur jag förbättrar min hållning?

Är det bara att träna på att hålla bak axlarna? Finns det styrketräningsövningar jag kan göra? Hjälpmedel? Alla tips mottages tacksamt!

Hur går jag från "bad" till "good" och får det att hålla långsiktigt?

Hur går jag från ”bad” till ”good” och får det att hålla långsiktigt?

Njut av påsken

Påsken är här, även i år hittade den hit på nåt sätt och till helgen ska det till och med bli lite varmare här i Göteborg. De allra flesta av oss är nu lediga i sisådär fyra dagar och passa nu på att njuta. Men, för många är påsken bara ett enda långt frosseri av mat och kanske framför allt godis. Alla dessa påskägg med godis överallt. Vill du – som jag – hålla tillbaka lite på hur mycket du stoppar i dig så besluta dig bara för att inte gå och plocka varje gång du går förbi ett ägg eller en godisskål. Bestäm dig för NÄR du vill äta godis och VILKET du tycker är det bästa godiset och se sen till att njuta av det du gillar när du själv bestämt att du ska äta det. Småätandet med nån bit här och nån bit där blir snart ett par hekto det också…

Och se till att träna lite under påskledigheten också! Själv har jag tänkt att försöka springa ett långpass (eller i alla fall längre distanspass) och även se till att racercykeln får årets första friska luft.

Och ett extra tillägg för de som har familj: Att ta tid för sig själv för att träna är inte att nedprioritera familjen, snarare tvärtom. På kort sikt mår du antagligen lite bättre och kan fokusera bättre på att sitta på lekmattan och bygga Lego eller pussla och på lång sikt lär du dina barn att det är viktigt att träna och inte minst att det är viktigt att inom rimliga gränser göra det man mår bra av. Det är en match utan förlorare!

Världens finaste barn

Världens finaste barn

Tragisk Telenorreklam

Precis som ICA så har Telenors TV-reklamsatsning en familj som vi får följa. Ni har säkert sett dem, Sören är pappan som gör lite klantiga grejer, har lyckats få Måns Zelmerlöv som svärson som beter sig illa och så vidare. Den senaste reklamen som handlar om mobilsurf och surfkollen är rent ut sagt tragisk om du frågar mig.

Direkt familjen vaknar så börjar de mobilsurfa – eller vad de kan göra – och bryr sig inte om varandra. De är för upptagna med sina mobila enheter för att ens se vad de gör och stället juiceglaset utanför bordet och lägger knäckebrödet i mixern. Ja, ni kan ju se filmen själva. Är det dit vi är på väg? Jag är självklart medveten om det överdrivna i filmen men jag har själv en son som väldigt gärna sätter sig med vår iPad det första han gör på morgonen och jag vet med mig själv att det går inte många minuter från det att jag stiger upp på morgonen tills jag ser vad som hänt på Facebook och Twitter och om nån har mailat mig eller kanske skickat nåt kul SMS.

På mig har reklamen nästan motsatt effekt mot vad de tänkt tror jag. Det får mig att tänka över min och familjens användning av mobila enheter och slentrianmässig användning av TV också. Mänsklig interaktion IRL är alltid att föredra framför sociala media och liknande om du frågar mig. Och vad gäller barnen så utvecklas de mer, och mår bättre, av att vara ute och leka, sitta på golvet och bygga Lego (och därmed använda sin fantasi) eller spela intelligensutvecklande spel. Därmed inte sagt att Facebook, Netflix och Minecraft ska förbjudas helt i mitt hem, men det är i alla fall dags att se över användandet.

Gästföreläsning på jobbet

Idag kom Ann-Sofie Forsmark till Wipcore för att föreläsa/berätta/inspirera i ämnet ”Motion, kost och motivation i en stressig vardag”. Trots att föreläsningen var på lunchen var uppslutningen mycket trevligt stor, uppskattar det till 2/3 av de anställda som var där. Vi fick höra mycket om mycket och för de flesta, mig inräknat, kommer det ta en stund innan allt sjunkit in.

Lite mer gravid var Annie idag... Foto: snott

Lite mer gravid var Annie idag… Foto: snott

På Wipcore satsar vi ganska hårt på hälsa. Förutom de vanliga satsningarna som 2000:- i friskvårdsbidrag och frukt på jobbet m.m. så fixar vi crawlkurser och nu har vi börjat med en innebandysatsning där vi spelar en gång i veckan i Volviahallen. Idag var första gången jag var med och trots att jag inte har tillstymmelse till bollsinne så var det kul ändå, det är liksom oftast kul att göra nåt med kollegorna. Och om inte annat så var det ju ett bra intervallpass.

Paris Marathon 2014

Loppet skulle gå på söndagen men redan vid fredag lunch gick hela familjen ombord på Air France-planet som skulle ta oss till Paris. Alla – 8 månader gamla Ellen borträknad kanske – hade sett fram mot resan länge och nu var det äntligen dags. Jag kände mig frisk efter alla problem med sjukdomar den senaste månaden och barnen var glada. Två timmar senare landade vi på Charles du Gaulle och påbörjade resan mot hotellet med tåg och tunnelbana och vi blev ganska snabbt varse att Paris, och speciellt tunnelbanesystemet, inte är en rulltrappsstad. Som vi fick bära och släpa på barnvagn och väskor uppför och nedför trappor, puh… Men, till sist, en aning svettiga (eller uppvärmda kanske) var vi framme vid hotellet (Crown Plaza) vid Place de la République. En snabb incheckning och sen tillbaka till tunnelbanesystemet för en tur till nummerlappsutdelningen.

På väg mot nummerlappsutdelningen

I tunnelbanan på väg mot nummerlappsutdelningen, Ellen något mer skeptisk än Oskar

Väl framme såg man att de var förberedda på en anstormning av löpare. Kravallstaket för att hålla kön strukturerad fanns på plats men för oss var det bara att traska rakt fram då det inte var så mycket folk just då, få det medicinska intyget granskat (tack dr Malin) och sedan hämta nummerlappen och en goodiebag. I goodiebagen fanns det bland annat lite godis och nötter och en pannlampa som nog blir bra till vintern. Sen struntade vi i mässan helt och hållet, vi var hungriga och trötta och satte oss på första bästa restaurang, som visade sig vara italiensk, och åt. Pasta carbonara för mig, välling till Ellen medan Hanna och Oskar käkade pizza. Sen stupade vi i säng alla fyra när vi väl kom tillbaka till hotellet.

Frukost på franskt sätt; espresso och croissant

Frukost på franskt sätt; espresso och croissant

Förutom loppet var lördagsförmiddagen det jag såg fram emot mest. Dels skulle Oskar och jag springa Haribo Marathoons (1,2 km) och sen skulle vi upp i Eiffeltornet. Det tog nog runt en timme att köa sig fram till hissen men oj vad det var värt det. Jag och Hanna var lite skrajsna i början av hissfärden men Oskar tyckte bara det var kul och väl uppe på nivå 2, 115 meter upp, var allt ok igen. Vi handlade lite souvenirer till Oskar och Ellen, njöt av utsikten, träffade våra grannar hemifrån Göteborg (liten värld) och käkade lite innan vi åkte upp till högsta våningen. Återigen lite kittligt i magen under uppresan men helt ok där uppe på närmare 300 meters höjd – och en fantastisk utsikt denna fina soliga dag!

Oskar i mål efter minimarathon, i Sverigetröja sminkad som någon i Kiss :)

Oskar i mål efter minimarathon, i Sverigetröja sminkad som någon i Kiss 🙂

Fin utsikt från 2:a våning

Fin utsikt från 2:a våning

Lite bökigt med vagnen i Eiffeltornet men det gick

Lite bökigt med vagnen i Eiffeltornet men det gick

Eftermiddagen bjöd på en liten stund på en lekplats så att Oskar fick springa av sig lite efter besöket i tornet och sedan ett besök på L’Hôtel des Invalides där vi såg lite av armémuséet, en utställning om musketörerna och såklart Napoleons grav. Därefter middag halvt i solen på en uteservering i 20-gradig värme och transport tillbaka till hotellet, trötta och slitna, där jag gjorde i ordning min packning och min klädsel (tack Yannick) inför söndagens huvudattraktion, själva loppet. En halv påse chips och lite salta lakritsgodisar utgjorde finalen i laddningen, nu fick det bära eller brista.

Napoleons grav

Napoleons grav

På söndagsmorgonen ringde klockan kl 6 och starten skulle gå 845. Oskar vaknade samtidigt och tillsammans med sin iPod höll han mig sällskap när jag åt frukost medan Hanna och Ellen slumrade vidare lite. Efter frukost klädde jag på mig och drog på mig överdragskläder och ca 650 gick jag ut genom dörren efter att ha pussat alla och fått lyckönskningar och vinkningar och tunnelbanan tog mig ganska snabbt till målområdet där bagageinlämningen var belägen så redan 0730 var jag på plats, kollade lite på folk och väntade på att klockan skulle gå. Sen kom jag på att det var en bit att gå till startfållorna så jag smetade på mig vaselin där jag vet att jag brukar få skavsår (inget nämnt, inget glömt) och drog av mig överdragskläderna. Brr, det var lite kyligt i bara linne och 3/4-tights så jag drog på mig den plastsäck som vi fått i goodiebagen (med hål för huvud och armar) och det blev ju lite bättre i alla fall…

Efter att min lilla påse med kläder var inlämnad promenerade jag mot Triumfbågen och vidare en bit nedför Champs-Élysées där starten skulle gå. Jag passade på att gå fram till och runt lite kring själva Triumfbågen och den är rätt maffig. Lite synd att delar av den var täckt med byggnadsställningar men ändå… I startfållan var det fullt ös på uppvärmningen och bra var nog det för som sagt, det var lite kyligt. Jag joggade runt lite i fållan och märkte att min mage var lite orolig. Inte bra… Släppte väder (varsågod för info) och hoppades på det bästa, jag hade ändå käkat mina två Imodium Plus till frukost, och innan jag visste ordet av så gick starten för rullstolarna, sen för eliten och sedan startgrupp efter startgrupp och snart var det min tur.

Här har jag nog sprungit ca 5 km

Här har jag nog sprungit ca 5 km

Vi promenerade fram mot startlinjen och precis på linjen kunde jag börja springa och kunde till och med springa i min egen takt redan från start. Tack vare mitt Sverige-linne dröjde det inte mer än några hundra meter innan jag fick mina första ”Heja Sverige”-rop och det kom många fler längs vägen. Tack alla som hejade på mig! Magen bråkade lite de första två kilometrarna men sen släppte det och jag pustade ut. Att springa 42 km mede magsmärtor är inte kul. Vi sprang förbi obelisken vid Place de la Concorde och förbi Place de la Bastille, genom skogen/parken i Vincennes och det underbart vackra slottet. Medans vi var i mindre bebyggt område passade jag på att tömma blåsan också, efter en dryg mil. Efter närmare 20 km var vi tillbaka i tätare bebyggelse och snart tillbaka vid Bastiljen som är den enda punkten där banan liksom touchar sig själv. Sen vidare ner till Seines norra strand, förbi Notre Dame och genom tunneln där Lady Diana omkom i en bilolycka. Sen tornade Eiffeltornet upp sig och ungefär i höjd med tornet, vid vätskekontrollen efter 29 km, tog jag min första promenad under tiden som jag klämde i mig en gel. Jag brukar vara sparsam med gel för jag blir lite kass i magen av dem, men jag hade ändå med mig två om jag skulle behöva och nu behövdes de. Sen hade jag en dipp, både mentalt och fysiskt, från ca 29 km till runt 35 km när vi var inne i Boulongerskogen. Där kom energin tillbaka och jag kunde springa lite bättre. Tyckte jag då i alla fall. Efter ca 38 km stannade jag till som hastigast där Marathon du Medoc gjorde reklam för sig och drack några centiliter vin, var ganska gott faktiskt 🙂 Sista kilometern gick närmast av sig själv. Jag ville så gärna under fyra timmar att jag pressade vad som fanns och var mycket glad och lycklig när jag stängde av klockan vid mållinjen efter 3:58:17

Nånstans i Bois de Vincennes, strax före kisspaus tror jag

Nånstans i Bois de Vincennes, strax före kisspaus tror jag

Beslutsamma steg mot mållinjen

Beslutsamma steg mot mållinjen

Linne, lapp och medalj

Linne, lapp och medalj

Målområdet var ganska stort och jag tog min tid på mig, njöt av att ha gått i mål i mitt första utländska lopp. Efter en liten promenad fick vi medaljen och sedan en Finisher-tröja och en värmeponcho som jag dock inte behövde använda. Jag stretchade lite vader och framsida lår och fortsatte promenaden mot bagageutlämningen. Orkade inte byta om allt utan drog bara på mig överdragskläderna utanpå tävlingskläderna och begav mig efter lite vatten och ett äpple mot utgången från området. Här var det trångt. Många anhöriga stod och väntade på ”sina löpare” och det var mer eller mindre kaos så jag kände mig glad över att jag bett familjen möta mig på hotellet istället. Så jag tog tunnelbanan till hotellet, träffade en svensk tjej och diskuterade loppet med, och väl framme var det skönt att få se familjen och höra hur de haft det på sin båttur på Seine och de hade också hunnit med ett besök på Champs-Élysées.

Efter en riktigt god och rejäl köttbit på Chez Jenny stack vi till Conciergerie där det sades finnas en giljotin och det ville Oskar gärna se, men tyvärr hade det skett nån missuppfattning så det fanns bara själva klingan från en… Men han var så trött i benen och fötterna efter två dagar med mycket promenader så han var inte så besviken tror jag. På vägen hem passade vi på att kolla på Centre Pompidou med sin annorlunda arkitektur och de fräcka fontänerna på utsidan. Men de var tyvärr inte igång men Oskar var nöjd ändå eftersom de fanns i hans guidebok.

Som allra sista grej skrev vi våra namn på ett hänglås, låste fast det i Notre Dame-bron och kastade nycklarna i Seine. Kärlek för alltid! Och där på bron träffade vi på våra grannar igen, snacka om liten värld…

For ever and ever

For ever and ever

Måndagsmorgonen ägnades åt packning och redan vid klockan 9 åkte vi med tunnelbana och tåg åter till flygplatsen och vidare hem till Göteborg. På flyget träffade jag också Johan Samuelsson som sprungit och gått i mål på 6:10 efter mycket knäproblem, ytterligare ett tecken på en liten värld. Hoppas det går ännu bättre i Texas…

Kan inte säga annat än att det var rätt skönt att komma hem och skönt att få sova i sin egen säng utan att behöva dela ett hotellrum med två barn och låter och pratar i sömnen. Men totalupplevelsen av Paris Marathon och allt runt omkring är fantastisk. Jag kan absolut tänka mig att springa där igen, men ännu hellre upplever jag nya städer och nya marathonlopp. Det kostar ju ändå lite att resa och bo. För oss fyra (två vuxna, en 6-åring och ett spädbarn) kostade resan ca 5000 och boendet ca 5000. Till det kommer startavgiften på €70 och all mat och sånt. Men vi fick alla många upplevelser och hade väldigt kul tillsammans.

Slutligen fartgrafen som kan bli något jämnare till nästa lopp kanske :)

Slutligen fartgrafen som kan bli något jämnare till nästa lopp kanske 🙂

Inför Paris Marathon

På fredag, runt lunchtid, lyfter planet från Landvetter till Paris och jag får under en långhelg möta våren i Paris med familjen. Jag ser fram emot det jättemycket, inte minst själva marathonloppet på söndag såklart, men också allt annat. Lite upprymd är jag över att sonen är så taggad som han är inför detta. Han pratar gärna om det hela tiden och skryter för alla att han ”ska minsann åka till Paris på fredag”. Han är taggad inför flygresan; han har flugit en gång tidigare – till Spanien – men då var han bara två år och minns inte detta säger han. Han vill upp i Eiffeltornet (liksom resten av familjen också) och vi har planerat in några andra grejer men fokuserar inte på att hinna så mycket som möjligt – det finns ändå alldeles för mycket att kolla på – utan istället bara ha det bra.

eiffeltornet

Träningen har gått ok trots satsning på Vasaloppet och därefter alldeles för mycket sjukdom. Jag hoppas kunna göra en hyfsad tid även om det mål jag hade när jag anmälde mig – 3:30 – kanske inte är rimligt längre. Men under 4 timmar hoppas jag på och en riktigt bra dag kan det gå mycket bättre också. Vi får se, jag är bara sjukt nöjd över att vara frisk och kunna springa loppet och njuta av helgen tillsammans med familjen.