Monthly Archives: mars 2014

You are browsing the site archives by month.

Fotboll – landets mest våldsamma sport?

Igår var det en mörk dag för alla som gillar idrott och inte minst för alla som älskar fotboll. Själv sällar jag mig inte till den skaran, jag har svårt att se tjusningen i fotbollen faktiskt, men jag sörjer att en man behövde sätta livet till i en misshandel med utgångspunkt i nåt så i sammanhanget meningslöst som ett spel, en sport, en lek. Idrotten ska vara glädjefylld; både att utöva och att titta på. Man ska inte behöva vara rädd för att ta med sig familjen och gå på fotbollsmatch.

Men ärligt talat, fotboll måste väl vara den sport med mest våld? Själv har jag i alla fall svårt att komma på någon sport som skördar lika många våldsoffer. Nu kanske nån kommer dragandes med kampsporter av olika slag  men det är ju våld som är kontrollerat. Det finns regler och den som ger sig in i en taekwondo-dojang, en boxningsring eller en MMA-bur vet vad de ger sig in på. En fotbollssupporter som hamnar i fel sällskap på väg till eller från en match, eller på läktaren, och där får en flaska i huvudet eller en käftsmäll är en helt annan sak. Hur kan detta få fortsätta? Så snart nån blir skadad i t.ex. proffsboxning så höjs ropen för att förbjuda sporten men här skördas offer på offer och även om de flesta ”bara” skadas så dödas till och med människor i fotbollssverige. När ska fotbollen förbjudas?

Fotboll är säkert jättebra på gräsrotsnivå, där spelare och publik har kul före, under och efter match. Men på elitnivå? Nåt är snett, åt helvete snett…

huligan6

Sanningen framträder ur feberdimmorna

Förra veckan var alla i familjen sjuka. Lilla Ellen var först ut redan förrförra lördagen med feber och snuva, sen följde Hanna med nästäppa och på måndagen fick jag hem en Oskar med ont i halsen. Själv höll jag mig på benen fram till tisdag-onsdag när det först kom en liten irriterande hosta krypande och i dess fotspår en rejäl feber på ett par dagar. Toppnoteringen denna gången hamnade på 39,5 tror jag och det är inte kul med så hög feber när man är så till åren kommen som jag är.

Tur att det finns bra knark

Tur att det finns bra knark

Mycket Ipren blev det för att orka med mig själv och barn som blev friska snabbare än jag och Hanna. Och jag vet inte vad jag tycker om hostmedicin men hjälper det så hjälper det och funkar det inte så var det inte många kronor som blev kastade i sjön.

Men i feberdimmorna fick jag också en uppenbarelse: Det är löpare jag är mest, det är löpningen som är det roligaste. Hela resan med min satsning på Klassikern har varit fantastiskt kul men från och med nu kommer cykling, skidåkning och simning få stå tillbaka för löpningen. Jag tror att jag kan blir både snabbare och mer uthållig om jag tränar mer målinriktat med löpningen men med den tid jag har att lägga på träning, kanske max 5-6 timmar i veckan har jag svårt att bli så bra jag vill inom alla fyra konditionsgrenarna, hur roliga de än må vara. Men inget hindrar ju att jag ibland luftar cykeln eller våtdräkten ändå, för att få lite varierad träning, men fokus ska vara på löpningen framåt.

Nu ska jag bara sluta hosta och se hur/om jag tar mig igenom Paris Marathon om knappt två veckor. Det blir nog kul även om min initiala målsättning – att sätta nytt marathonpers – inte kommer gå att uppfylla.

Vi simmar vidare

Förra fredagen hade vi på Wipcore vår sista lektion med Simcoachen och det var lite sorgset samtidigt som det var kul att se och märka hur mycket vi lärt oss så snabbt som det ändå gått. Under sex lektioner, och säkerligen minst dubbelt så många pass på egen hand för de flesta av oss, har vi gått från att möjligtvis kunna slugga oss fram 25 meter (från utvilad till andnöd) till att ha en snygg och energibesparande teknik. Sen att vi kanske inte kan simma så jättelångt än, det är en annan sak.

Vi har haft en skön gemenskap och sammanhållning i simgänget under dessa veckor och den här veckan, den första utan lektion, har inte varit annorlunda. Och idag lastade vi in sju personer i en bil och åkte till Valhalla ändå. Några körde några längder i 50-metersbassängen, några körde mer teknikfokuserat i den korta bassängen men vi hade kul och vi gjorde det tillsammans.

Avslutningsvis testade jag på att göra 4 längder (=200 meter) i långa bassängen utan onödiga pauser för att känna på det. Med onödiga pauser menar jag alltså för att återhämta mig, en nödvändig paus är fortfarande pausen för att vända och se om det är nån som vill simma om, men det var det inte.

Första längden gick jättebra, andningen hamnade av nån anledning i fyrtakt, sen kom jag in i tretakt och matade på. Kände att jag tappade tekniken med vänster arm ganska snabbt när jag blev tröttare men det gick att ordna till. Landade på 4:20 på mina 200 metrar vilket är riktigt bra i min bok. Jag hade kanske orkat nån längd till men inte utan att tappa mer teknik tror jag. Kul, men det kuligaste är ändå att simgänget från Wipcore hänger ihop och kämpar vidare. Mot kilometrar, mot Vansbrosim och mot Ironmans. Framåt, rakt in i kaklet och vidare!

Fortfarande en go gäng

Fortfarande en go gäng

Veckans nyttiga fredagsfika

I vanlig ordning blev det jag som – dock självpåtaget – fixade det alternativa fikat som ska vara snäppet nyttigare än det vanliga. En vanlig missuppfattning på jobbet är att det ska vara rakt av hälsosamt och att det i sin tur betyder att man kan äta hur mycket som helst utan att det ska vara skadligt eller dåligt för dig på ett enda sätt. Så är det alltså inte!

Dagen till ära bjöds på chokladbollar baserade på kokos och dadlar istället för socker och smör. Otroligt goda tyckte jag de blev och sonen godkände dem och tyckte att det var precis lika bra som vanliga chokladbollar.

IMG_1843

Recept för 7-8 bollar:

50-70 gram dadlar
1/3 dl havregryn
2/3 dl riven kokos
1 msk kakao
1 tsk kokosolja
Kallt starkt kaffe

Blanda havregryn, kokos och kakao i en bunke och rör ner finhackade (eller mixade) dadlar.
Häll över kokosoljan och en skvätt kaffe och rör runt.
Späd med mer kaffe eller vatten tills du har en konsistens som det går att göra bollar av.

Avsluta gärna med att rulla dem i kokos så ser de ännu godare ut.

Vill du ha kraftigare chokladsmak så är det bara att tillsätta mer kakao, men detta tyckte jag blev bra.

Ställ er upp

Läste precis en rapport med titeln Sitta är det nya röka som var intressant. Det är Anna Iwarsson som skrivit den, ett välbekant namn inom livsstil och hälsa.Titeln på rapporten baseras på att förr tog man en rökpaus för att få en paus från sitt fysiskt ansträngande jobb på fabriken men nu behöver(?) vi sitta för att vi blir mentalt trötta pga våra jobb.

Det är en aning skrämmande att ”Fysisk inaktivitet och stillasittande” kommer på 4:e plats på en lista från WHO över de viktigaste riskfaktorerna för att dö i förtid. Listan i sin helhet ser ut såhär:

  1. Högt blodtryck
  2. Tobaksbruk
  3. Högt blodsocker och diabetes
  4. Fysisk inaktivitet och stillasittande
  5. Övervikt och fetma
  6. Högt kolesterolvärde
  7. Oskyddat sex
  8. För hög alkoholkonsumtion
  9. Undervikt hos barn
  10. Inomhusrök från fasta bränslen

Det är uppenbart att även riskerna på platserna 1, 2, 3, 5 och 6 har med vårt leverne att göra. Alltså, om vi rör oss så minskar också riskerna för följder som högt blodtryck, övervikt och diabetes.

Så skjutsa undan stolen och ställ er upp och lev ett par år längre!

Running

Vasaloppet 2014

Min Vasaloppshelg hade kunnat börja bättre. En vecka innan loppet hostade jag ganska illa men det kändes ändå som en ytlig rethosta och jag var inte jätteorolig för min start. Sen, ungefär samtidigt som Vasaloppets presskonferens om spårstatus m.m. på onsdagen började min näsa rinna. Och snoret rann och rann och rann… Dagen efter kom nästäppan som ett brev på posten.

På fredagen, två dagar före start, var hostan lika illa som innan och nästäppan satt kvar. Nässpray hjälpte och jag var ändå positiv, det kändes som det gick åt rätt håll när jag lastade i sambon och dottern i bilen för färd till Karlstad där jag mellanlandade på vägen till Dalarna. En middag med föräldrarna och ett glas vin med svärföräldrarna senare somnade jag gott och kände att hostan var bättre morgonen efter.

Min kompis Henrik hämtade mig 0930 på lördagsmorgonen för att vi skulle ha gott om tid till allt vi ville och behövde göra. Strax före klockan ett var vi framme i Mora och hämtade våra nummerlappar m.m. Henrik hade dessutom lyckats bli testpilot för glasögon från Oakley så han hämtade ut dessa som han fick behålla efter loppet. Sen stack vi ner till Malungsfors där vi skulle bo under natten. Vår värd, en släkting till mig, hade gjort i ordning så vi kunde valla skidorna i källaren, helt grymt. Vi la orange hf som glid på en grafitgrund och universalklister med en aning Rossa i som fäste. Hade det inte varit för nysnön under natten hade det varit en grym kombo…
När vallningen var klar hälsade vi på min kusin och hennes dotter som också var i Malungsfors innan vi blev bjudna på spagetti med köttfärssås på älgfärs. Magiskt gott, med en öl till såklart 🙂

Väckning 0330, frukost och avfärd mot Sälen 0430. Strax före 0600 var vi framme och hade parkerat. Vi ställde skidorna på plats i startfållan och gick tillbaka till bilen där vi satt och vilade en stund. Vid 7-tiden gick vi mot bajamajorna och sen till startfållorna igen och det är inte helt lätt att hitta sina skidor i myllret men till slut så…

Mitt startled vid 6-tiden på morgonen

Mitt startled vid 6-tiden på morgonen

När starten gick var det bara att hänga med. Det går inte att göra så mycket men när vi kom fram till den stora första backen började folk ta av sig skidorna och gå uppför. Detta är ett regelbrott och jag måste säga att jag blev riktigt förbannad. Det var inte så få som gjorde det heller, säkert flera hundra, kanske tusen… Efter en dryg timme var jag uppe och hade då ca en mil kvar till Smågan och dit kom jag på knappa 2 timmar. Förra året gick det på 1:30 ungefär. Jag började fatta att nåt inte var helt korrekt…

Efter Smågan är det ganska lätt åkning, men det fanns inga spår. Inte ett enda spår hittade jag, men jag kämpade på och glidet var i alla fall helt grymt. Mångsbodarna kom och gick efter några muggar sportdryck och en halv Snickers och i nedförsbackarna där gick det ganska bra. Men när den 2 km långa backen upp mot Risberg kom kände jag att kroppen inte hade nåt att ge. Hostan som i början var lite ytlig kändes nu i lungorna och pulsen var ovanligt hög. Jag tog beslutet att bryta. Det tog emot som fasen när jag gick mot sjukvårdaren med mitt chip i handen men när jag väl satt på avbrytarbussen mot Mora och hostade och hostade och hostade kände jag att det var helt rätt sak att göra. Det var inte värt att riskera en lung- eller hjärtsäcksinflammation för att gå i mål i Vasaloppet på vad som dessutom hade blivit en riktigt usel tid.

Sett i backspegeln så var det ändå en jäkligt trevlig helg och jag fick ändå 35 km skidåkning och hälsa på släkt som jag inte träffat på allt från 3 till 20 år. Det blir nog inget mer Vasalopp. Kanske om det blir en kanonvinter nån gång så att jag får till massor med skidträning, och då får jag väl köpa en plats av nån annan. Kanske kan det bli ett Öppet spår eller nåt sånt, skidåkning är ju kul och otroligt bra träning men Vasaloppet är brutalt långt och med otillräckligt mycket träning är det liksom inte värt det.