Blåsigt cykelpass med insikt

Igår satte jag mig på cykeln med målet att inte vara hemma igen förrän tidigast två timmar senare. Distansen och farten kändes mindre viktigt än tiden och det är ju nu ungefär två månader kvar till Vätternrundan så den träningen är prio ett för tillfället. Och det är ju kul att cykelträna också, det underlättar helt klart.

Körde hemifrån, över Göta Älv-bron och sedan Övre Husargatan upp mot Linnéplatsen för att där ta gamla Säröbanan söderut mot Hovås/Billdal men redan där bestämde jag mig för att inte ta den vägen hem igen. Alldeles för mycket vägarbeten och trångt och rödljus. Nåt annat skulle jag nog kunna hitta på. Men väl på cykelbanan gick det smidigt och bra. Riktigt jobbig motvind bara, men det ger ju bara bättre träningseffekt även om det är roligare att se höga farter på hastighetsmätaren.

När jag kom till Billdal hade jag varit ute i lite mindre än en timme och bara kört 22 km så jag fortsatte söderut till Snipen och vidare till Kullaviks hamn. Väl framme där tog vägen slut och det var ganska passande då jag där var uppe i drygt 28 km och precis hade passerat en timmes körning.

Vid vändning i Kullavik

Vid vändning i Kullavik

Tog mig tre minuters vila och beundrade utsikten fast jag hela tiden var rädd för att jag, hjälmen eller kanske t.o.m. cykeln skulle blåsa bort. Här nere vid havet var det riktigt blåsigt.

På hemvägen hade jag lite mer medvind och lite mindre motvind men när distansen närmade sig 45-50 kilometer började det ta emot rejält. Men lite pannben så övervann jag det och tog vägen över Kungsladugård, längs älvens sydsida och sedan järnvägsbron vid Marieholm hem. Det blev lite längre men det gjorde ju inget.

60,2 km stannade klockan på med tiden 2:12:31 vilket gav en snitthastighet på 27,3 km/h. Helt ok för att vara en solokörning från start till mål.

Men insikten då? Jo, här kommer den:
När jag springer så försöker jag ofta att hälsa på mötande löpare och skulle jag råka springa om nån så säger jag nästan alltid ”Hej”. Väldigt sällan hälsar nån tillbaka. Och att nån annan tar initiativet och hälsar på mig, det händer nästan aldrig.
Igår på cykelturen märkte jag att cyklister hälsar på varandra mycket mer än löpare. Jag hälsade nog på nästan alla cyklister jag mötte, alltså de som motionscyklade med riktiga racercyklar, och det var nästan lika ofta den mötande som tog initiativet som jag.

Så insikten: cyklister hälsar mer på varandra 🙂

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation