Igår körde jag min första tävling på längdskidor någonsin.
Igår körde jag det längsta jag någonsin kört på längdskidor.
Igår körde jag Västgötaloppet 42 km i Ulricehamn och nu ett knappt dygn efter start känner jag mig redo att redogöra för mitt lopp och mina upplevelser.

Jag anlände Ulricehamn redan klockan 11 fast loppet skulle starta 13. Dels för att jag ville ha gott om tid att få mina skidor vallade och byta om m.m. och sen hatar jag att behöva stressa i min mentala uppladdning. Men redan när jag kom var tävlingarna i full gång. De som trodde att de skulle åka på en tid under 3 timmar fick nämligen starta redan klockan 9 för att så många som möjligt skulle kunna åka. Hela startfältet var alltså uppdelat i två lopp.

Bra förutsätttningar

Bra förutsätttningar

Det var som synes bra förutsättningar med mycket snö. Konstsnö i botten men sen gissningsvis nån decimeter riktig snö på toppen. Segraren i loppet åkte in på 1:48 tror jag. Sjuuukt snabbt.

När ”eliten” gjort sitt preparerades banorna om och snart var det dags att ställa sig i startfållan för uppvärmning och start. Oj, vad jag frös om händerna när jag stod där. Det var väl runt -7 och tunna skidhandskar värmde inte mycket. Startskottet gick och kaoset var ett faktum. Det brukar ju bli trångt i alla lopp men här med skidor och stavar överallt var trängseln mycket mer påtaglig än i nåt löp-lopp jag varit med i. Till slut var alla iväg och första varvet (av 8) gick bra och jag kom in i flytet.

Andra varvet gick också fint och ganska snabbt, men redan efter 15-18 km började jag tappa all teknik jag hade i diagonalåkningen och eftersom det var en bana som antingen gick uppför eller nedför (inga stak-rakor) så gjorde det mycket för farten, orken och humöret. Men, loppet skulle genomföras och det var bara att bita ihop.

Var 6:e km fick vi varmt vatten och sportdryck (också varm) och det var väldigt gott. Speciellt mot slutet när solen gått ner och temperaturen letade sig ner mot -17. Åkningen hade såklart gjort att händerna var varma igen nu, men mot slutet kröp kylan in i fingerspetsarna igen.

Jag hade hoppats på 3:30 men fick nöja mig med 3:53 och sannolikheten att det ska räcka för en seedning till startled 9 på Vasan är nog små. Men… jag har en chans till i Jönköping/Huskvarna om två veckor. Om bara snön räcker till.

Trött efteråt

Trött efteråt

Efter loppet var jag trött och satte mig med mina stelfrusna fingrar för att sms:a min sambo om resultatet och det började droppa vatten på telefonen. Visade sig att jag hade en jättekaka med snö och is i skägget och jag är lite missnöjd med att ha missat det fototillfället. Kanske såg jag ut som värsta Wassberg? 🙂

Missnöjd med nöjd ändå kan jag nog sammanfatta det hela. Det var iaf helt klart en bra erfarenhet inför Vasaloppet.