Dagen började allt för tidigt. Redan vid 5 ringde klockan och vi – jag och H – masade oss upp ur sängen och gjorde oss i ordning. Klockan 6:42 lämnade tåget mot Stockholm Göteborgs central och vi var där i lagom tid och en trevlig överraskning var att vi blivit uppgraderade till 1:a klass. Gjorde faktiskt inget alls.

Väl framme i Stockholm åkte jag direkt till Lidingö medan H gjorde stan. Lite väl tidigt visade det sig då det blev lite väntan. Men mycket trevligt så träffade jag en lumparkompis  som jag inte sett på 15 år och en av H’s vänner som också skulle springa. Men det är skönt att slippa stressa och speciellt första gången på ett lopp är det skönt att ha gott om tid.

Starten gick på Koltorps gärde. Lerigt och kladdigt första 700 metrarna, sen började det ordna upp sig när det blev mer vanlig skogsväg och de första 15 km var ganska lättlöpta och jag passerade på 1:17, i bra tid för mitt mål på 2:40.

Den andra halvan var desto värre. Backe avlöste backe och var det inte brant uppför så var det brant nedför och med knappt 10 km kvar resignerade jag och började gå i uppförsbackarna. På ”platten” kunde jag fortfarande springa ganska problemfritt.

Aborrbacken kom och gick. Fy faaaaan för den. Ingen rolig backe alls. Men i svängen efter nedförsbacken efter Aborrbacken stod H med kompis(ar) och hejade och det gav mig ny energi, en stund i alla fall. De sista kilometrarna blev en riktig kamp för att inte få en sluttid över 3 timmar, vilket hade varit lite skamligt i mina ögon.

Efter målgång kom en kompis mamma, som bor på Lidingö, och gav mig en ros och gratulerade mig. Tack Vanja! Det värmde, även om jag just då inte kände mig så nöjd.

Powerade, medalj och ros. Foto: Vanja Kolterjahn

Jag promenerade till bussen, tog en hamburgare som höll på att komma upp på en gång och snart var jag tillbaka på hotellet där jag möttes av min underbara H som ändå tyckte att jag hade gjort ett bra jobb. Och som hade fixat choklad och bubbel 🙂

Älskade H hade fixat goa grejer

En middag på en trevlig tapasrestaurang och sen kollapsade jag mer eller mindre i sängen. Trött och lite missnöjd men ändå glad över min medalj.

Medalj!

Jag kommer nog inte springa det här loppet igen. Jag är nog mer av en asfaltskille och tar hellre en mil extra och gör en platt asfaltsmara än de här backarna i slutet av Lidingöloppet. Men vem vet. Jag kanske ångrar mig?

Nu är i alla fall två av fyra klassikergrenar klara, bara vasaloppet och vätternrundan kvar.