Jubileumsmarathon

Jodå, jag sprang jubileumsmaran i lördags. Det har bara varit lite för mycket annat så jag har inte hunnit skriva om det förrän nu.

Jag och sonen anlände Stockholm med tåget från Sundsvall dagen innan tävlingen och lyckades förflytta oss till Strandvägen och Hotell Diplomat där vi hade ett grymt stort och bra rum. Sonen fick en stor bäddsoffa helt för sig själv 🙂
Flickvännen kom några timmar senare och anslöt när jag och sonen hämtat nummerlappar (min och Niklas) vid Stadion.

Sonen var helt lyrisk över att ha åkt tunnelbana, det var för övrigt hans första besök i Stockholm, och det häftigaste tyckte han var de enormt långa rulltrapporna.

När vi väl var samlade alla tre spenderades kvällen på Gröna Lund och vi störtade i säng, trötta alla tre, vid 10-tiden.

Morgonen på tävlingsdagen började med en stor hotellfrukost. Med tanke på vad som stod på schemat för dagen så kunde jag verkligen unna mig att äta allt jag ville. Och lite till. Sen fördrev vi en stund vid vattnet och kollade på båtar innan det blev dags att byta om och förflytta sig till Stadion. Jag hade stämt träff med Niklas för att lämna över densammes nummerlapp och när det väl var gjort så fick jag lyckosparkar av flickvän och son och sen bar det iväg mot starten. Kände mig lite kissnödig men inget kom när jag försökte kissa så jag gick in på Stadion, inväntade saluten och började springa.

Det gick ganska bra i starten. Ingen trängsel att tala om, stämningen god och att springa inne på Stadion är alltid en häftig upplevelse. Men efter ett par km började jag känna mig riktigt kissnödig. Tänkte att det kanske går över, ibland gör det ju det, men det gjorde det inte. Så när jag ändå var tvungen att stanna för att knyta skosnöret så passade jag på att gå in i skogen och kissa. Tappade nog en minut på det, men oj oj oj vad skönt det var 🙂

Efter att ha passerat milen på knappt 55 minuter började jag känna lite början till ont i knäna. Började fundera på vad som var annorlunda mot ett vanligt träningspass där jag inte får ont och farten var ju det givna svaret. Så jag ökade farten och det släppte. Mötte Niklas – som startade 10 minuter före mig – när jag sprungit ca 20 och han 22 och vi high-fivade varandra och var vid gott mod.

Vändningen kom och det kändes skönt att ha ungefär hälften avklarat. Fortfarande kändes det lätt och skönt men nånstans runt 27 km började farten avta. Orken började ta slut och benen började verkligen värka. Vid 30 km fanns inte mycket ork kvar och nästan varje uppförsbacke fick bli en promenadpaus. Efter ca 37 km passerade jag Niklas, och nu var det inget high-fiveande. Trötta killar…

Vid 40 km kunde man välja att springa originalsträckan från 1912 (40075 m) eller ta en extra sväng på drygt 2 km för att få till ett ”riktigt” marathon och självklart valde jag det riktiga. Men de två km kändes jobbiga. Men skönt när de var avklarade.

Joggade trött över mållinjen på 4:06:28, ca 10 minuter sämre än jag trott.

Mitt livs näst bästa marathonlopp ändå, så nu i efterhand är jag ganska nöjd. Och personbästat kan jag slå en annan gång.

1 kommentar

  1. Grymt jobbat! De där backarna verkade lite jobbiga 🙂 grattis till en fin prestation!

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

*

© 2017 jBrodin

Tema av Anders NorenUpp ↑