Runners High?!

Ibland är det helt fantastiskt att springa. Det är nästan alltid skönt, ibland djävulskt jobbigt, men ibland, nån gång då och då, kommer den där känslan av att allt är helt perfekt!

En sån dag hade jag idag.

Dagen hade helt klart kunnat börja bättre. Vaknade klockan sex när klockan ringde men både jag och tjejen var rejält trötta så vi var nog inte på benen förrän en stund efter halv sju. Och sen igång med allt det där som måste göras: frukost, stryka kläder, packa matlådor, borsta tänderna m.m. o.s.v. etc.

Efter ett par timmar på jobbet gav jag mig ut på en löprunda, trots att det regnade lite. Tänkte att det gör nog inte så mycket. Tänkte att jag måste ut för det var några dagar sen sist. Men det tog inte mer än två km ungefär så kände jag den där fantastiska känslan.

Känslan av att det var bara jag och vägen. Jag började ta in omgivningen med alla sinnen. Smakade på regnet, kände doften av våt asfalt blandat med gräsklipp. Små stenar på cykelbanan kändes genom skosulorna. Till och med dieselavgaserna från en förbipasserande lastbil kändes ”mysigt” på nåt sätt, på samma sätt som den där brända lukten från nåt vägarbete där det slipades metall med vinkelslip.

Det var bara jag och ”naturen”. Det fanns bara nu (fast då), inget annat spelade någon roll.

Jag bara antar att det är detta som är Runners High. För mig är det i alla fall det finaste som finns mellan en löpare och omgivningen. En känsla av symbios.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation