Monthly Archives: juni 2012

You are browsing the site archives by month.

Tvåkvart

Idag hade jag tänkt springa på lunchen. Ett gött pass på sisådär 7-8 km brukar vara lagom. Men väl framme på jobbet kom jag på att jag glömt mina vanliga löparskor hemma. De enda skorna jag hade med mig var de jag brukar ha på gymmet och även om det mycket väl går att springa med dem – det är trots allt löparskor – så är det dumt att ha dem ute och smutsa ner dem. Så det blev ett innepass på gymmet istället.

Kom på ett nytt kul upplägg, som också är snabbt, när jag bytte om det blev såhär:
En kvart cykling följt av en kvart löpning. Således: tvåkvart

Glad och svettig efter passet

Det var gott med en portion chili con carne efter passet och en liten glass till efterrätt 🙂

Halvvägs, nästan

När jag bestämde mig för att simma Vansbrosimningen så visste jag att det skulle bli en del simträning under våren. Oundvikligt liksom, om jag överhuvudtaget skulle klara det. Först behövde jag vänja mig vid att simma längre och längre distans, och det gjorde jag i bassängen på Valhalla.
Sen var det dags att börja vänja sig vid våtdräkt och simning i sjö och igår var det nog näst sista simpasset innan Vansbro. 1400 meter blev det.

Härlanda tjärn, mellan lite bryggor

Det känns bra inför tävlingen. Tror inte att det ska bli nåt problem även om det säkert kommer bli jobbigt.

Men nästan halva Vansbrodistansen har jag nu gjort i öppet vatten. Totalt har jag simmat nästan 13 km, så ungefär 15 km kommer vara min totala träningsdos simning när jag startar i Vansbro nästa söndag.

Nästa vecka, måndag, tisdag eller onsdag, blir det genrep. Siktar på runt 2000 meter då. Nån som ska med?

Upplevelser i Änggården

Oftast springer jag själv. Oavsett om det är från jobbet på lunchen eller om det är med utgångspunkt vid nåt av mina två hem på morgonen eller kvällen. Oftast blir det ensamt. Ibland får jag dock chansen att springa med andra och igår var en sådan dag när jag fick springa med ingen mindre än Fit-Eva.

Jag sprang till Eva och ”hämtade upp henne” och sedan fick hon leda vägen genom skogarna och längs stigarna i Änggården. Efter bara några minuter så visste jag inte var vi var men av nån anledning så hade jag ändå alltid hyfsad koll på åt vilket håll Botaniska trädgården låg.

Vi kämpade uppför backar och nedför backar. Vi kröp under stockar och klättrade över stockar. Vi trippade nedför skitbranta backar med stora stenar i stigen och vi sprintade (nåja) uppför barr- och barktäckta stigar. Vi såg solen stråla genom trädens lövkronor och vi hörde… ingenting. Vi hörde underbar tystnad.

Väl hemma var det intressant att kolla in var vi varit. Jag skulle nog inte kunna hitta samma vägar och stigar om så mitt liv hängde på det. Men jag är otroligt tacksam mot Eva för att hon tog med mig på en av sina favoritrundor. Otroligt vackert. Fina upplevelser av underbar natur och att hänga med Eva är alltid en upplevelse i sig. Stor kram!

Och på vägen hem, efter att ha ”lämnat av” Eva var jag ju bara tvungen att ta en liten extra runda så att jag fick ihop 20 km. För att stänga av klockan på 19,5 km är nästintill förbjudet 🙂

 

Miljonerna rullar

Idag har jag nog gjort den ekonomiskt största affär jag någonsin gjort.

För snart ett halvår sedan hittade jag och H – min flickvän alltså – en lägenhet som vi ville ha. En nyproducerad lägenhet på Eriksberg i Göteborg och vi skrev på ett bokningsavtal och betalade en bokningsavgift, mer eller mindre symbolisk. Idag skrev vi kontrakt.

Såhär ser huset ut nu

Det är ganska många kronor som ska betalas. Ursäkta språket, men det är jävligt mycket pengar… Ändå känner jag mig lugn och trygg i hela affären. Jag köper ju lägenheten tillsammans med en person som jag älskar och känner mig trygg tillsammans med. En person som min son tycker jättemycket om, och som tycker jättemycket om min son. En person som jag litar på. En person som har allt jag kan önska mig och mer därtill. Vad kan gå fel liksom?

Som det ska bli, den röda är vår lägenhet

På, eller efter, en middag i helgen kom ämnet kärlek på tal. Närmare bestämt rörde det kvantifiering av kärlek, vem man älskar mest. Är det per automatik sina barn? Sin livskamrat? Sin mor? Ja, det finns många man älskar och frågan är nog inte helt utredd men för egen del vet jag i alla fall att jag älskar H precis lika mycket som min son och min son lika mycket som H. Fast på olika sätt… Det är nog så det ska vara tror jag, i alla fall för mig.

Det är kanske därför jag känner mig så trygg i allt det här, trots att miljonerna rullar snabbt 🙂

Ok då, jag gillart

Jag har nog skrivit här förut att simningen är ett nödvändigt ont i Klassikern. Att nöta längd efter längd i bassängen på Valhalla har varit rätt trist måste jag få säga.

I torsdags testade jag min våldtäkt i Härlanda tjärn, en kort simtur på 260 meter. Idag körde jag ytterligare ett pass, en dryg km den här gången.

I ösregn…

Skulle kännas jobbigt trodde jag men att simma där, helt ensam i sjön, att se löpare och promenerande människor på vägarna runt sjön, att se gräsänder simma nästan bredvid mig var fantastiskt. Allt detta gjorde att
simningen idag, iaf simning i öppet vatten, fick en helt annan känsla. Det var nästan som en religiös upplevelse.

Kort som gott fantastiskt!

Att jag glömde kallingar att ha på hemvägen gjorde inte ens nåt 🙂

Ensamt på toppen

Idag var det jobbigt. Jag var ensam kille på Bodypump-klassen. Det är ett tufft jobb, men nån måste ju göra det. Känner dock att jag börjar bli rejält starkare och det är kul. Snabbare i löparspåret blir jag ju också, vad det beror på är dock lite oklart. Vore kul att veta, men men…

Men det är ju bara roligt ju 😉

Lördagsintervaller på Åby

Intervaller är nästan alltid förknippat med lite ångest för min del, men det kanske kan bli ändring på det nu? I början av veckan vräkte jag ur mig en fråga på Twitter om nån ville hänga med på ett löppass, kvalitet eller långpass var mig egalt och efter några olika turer blev det idag intervaller på Åby med ett stort gäng mycket trevliga och duktiga löpare.

Återhämtning efter intervallerna

Själv körde jag tusingar i ca 3:45-3:50 fart, eller så var tanken i alla fall. Det blev tre tusingar i den farten och sedan två sexhundringar i samma tempo. Det var kul att intervalla med lite annat folk och lördag klockan 11 verkar bli ett stående träningstillfälle.

Springa-snabbt-skorna

Och så fick jag ju ett ypperligt tillfälle att premiärlöpa i mina skor som jag köpte på VarvetMässan för nån månad sedan. Mina Asics DS Racer. De var riktigt sköna och jag kände mig snabb i dem 🙂

Totalt blev det ca 9 km löpt, joggvila mellan intervallerna borträknat, och än känner jag inget i ben eller i fötter efter att ha sprungit i lite lättare skor. Hoppas det håller sig så. Trivs rätt bra med att ha DS Trainer som mängdträningssko och DS Racer på snabba pass och på tävlingar upp till halvmara kanske? Fast jag får såklart vänja mig vid dem successivt.

Imorgon väntar vila. Sex dagars träning på rad har satt sina spår i kroppen och en dags vila är behövligt.

Runners High?!

Ibland är det helt fantastiskt att springa. Det är nästan alltid skönt, ibland djävulskt jobbigt, men ibland, nån gång då och då, kommer den där känslan av att allt är helt perfekt!

En sån dag hade jag idag.

Dagen hade helt klart kunnat börja bättre. Vaknade klockan sex när klockan ringde men både jag och tjejen var rejält trötta så vi var nog inte på benen förrän en stund efter halv sju. Och sen igång med allt det där som måste göras: frukost, stryka kläder, packa matlådor, borsta tänderna m.m. o.s.v. etc.

Efter ett par timmar på jobbet gav jag mig ut på en löprunda, trots att det regnade lite. Tänkte att det gör nog inte så mycket. Tänkte att jag måste ut för det var några dagar sen sist. Men det tog inte mer än två km ungefär så kände jag den där fantastiska känslan.

Känslan av att det var bara jag och vägen. Jag började ta in omgivningen med alla sinnen. Smakade på regnet, kände doften av våt asfalt blandat med gräsklipp. Små stenar på cykelbanan kändes genom skosulorna. Till och med dieselavgaserna från en förbipasserande lastbil kändes ”mysigt” på nåt sätt, på samma sätt som den där brända lukten från nåt vägarbete där det slipades metall med vinkelslip.

Det var bara jag och ”naturen”. Det fanns bara nu (fast då), inget annat spelade någon roll.

Jag bara antar att det är detta som är Runners High. För mig är det i alla fall det finaste som finns mellan en löpare och omgivningen. En känsla av symbios.