Monthly Archives: december 2010

You are browsing the site archives by month.

Njutningsfull juldagsjogg

Julen har passerat, eller nästan helt och hållet i alla fall och en del julmat blev det ju. Men jag är en sån där (i vissas ögon) konstig person som inte äter sill. Så för mig är:
julbord = potatis, köttbullar, prinskorv, skinka och kanske nån mer grej
Så det blev inte så där himla mycket mat. En Aladdin-ask lyckades vi väl klämma i oss delat på 5 personer också men det gör nog varken till eller från.

Men gissa att det var skönt att komma ut på en juldagsjogg igår eftermiddag. Sedan mitt misslyckade försök på Luciamarathon i Bovallstrand så har jag bara lyckats få till ett enda löppass och det på löpband. Nu skulle det springas ute i -12 grader ungefär. Underställ på – check, mössa+vantar – check, extra halsvärmare – check.
Allt klart, ut genom dörren, brrrr
Aldrig har väntan på att GPS-klockan synkar med satelliterna känts så lång.

Men snart var jag på g och med fokus på att njuta av resan började jag springa. Ingen tanke på tempo, ingen tanke på distans, bara en njutningsfull resa framför mig. Och såklart lite fokus på att undvika de allra värsta isfläckarna för att inte halka och slå mig halvt fördärvad. Grym känsla, grym löpning.

Knappt 9 km senare och drygt 50 minuter senare var jag hemma igen och kände bara för att skrika ut över nejden:

DET ÄR SÅHÄR LÖPNING SKA VARA! FATTA DET!

För det var länge sedan ett löppass bara gav mig sådan lycka och sådan glädje över att bara springa. Inget annat, inga tider, inga farter, bara jag, snön och lite kall luft.

Jag är en löpare, och det är så det är med den saken…

Luciamarathonet som inte blev av

Jag är inte så snabb på att blogga, men här kommer det…

I lördags åkte jag till Bovallstrand för att springa Luciamarathon. 8 varv på en drygt 5 km lång bana runt i det vackra kustsamhället. Jag packade in mig i bilen och for norröver försiktigt p.g.a. väglaget. Funderade lite på hur banan skulle se ut men tänkte att det har nog arrangören löst bra.

Väl framme kvitterade jag ut min nummerlapp, med nummer 2, och började så smått byta om. Till historien hör att jag hade en lite småbesvärlig hosta veckorna innan men jag kände av den mindre och mindre och vad kan gå fel?

Nummerlapp och chip

Lite senare när starten gick kändes det kanon. Lite kallt kanske men absolut överlevnadsbart. Vet ju med mig att jag oftast går lite mot slutet av en mara och då kanske det kunde bli kallt, men det var ett senare bekymmer. Jag sprang på i ganska lagom tempo. Sådär 5:50 min/km första varvet och kanske aningen långsammare andra varvet. Under tredje varvet kände jag att nåt var lite galet med kroppen. Fick kämpa för att hålla en någorlunda fart och att känna det så tidigt i en mara är nog inte så bra. Jag bestämde mig för att lägga ner och bryta efter drygt 15 km. Ett beslut som jag både direkt efteråt och nu i lite längre perspektiv är riktigt nöjd med.

Det kommer fler maror, det kommer fler ultror och allt annat.

Hostar lite fortfarande btw…

Löptur: Alingsås – Jonsered

Idioti… Varför? Hur långt sa du?

Ja, sådana reaktioner fick jag när jag berättade för mina icke-löpande vänner och bekanta att jag tillsammans med en grupp andra människor skulle ta tåget från Göteborg till Alingsås för att sedan springa tillbaka. En nätt sträcka på ungefär 50 km. Ja, jag ska inte sticka under stol med att jag också tycker att 50 km är långt, riktigt långt, och jag var lite nervös dagarna innan. Men inte bara för själva sträckan utan även för hur min mage skulle reagera. Början på veckan hade jag haft ordentliga magbesvär, men nu verkade det ändå vara ok.

Så i lördags morse var tempot vid frukostbordet lite högre än vanligt när en rejäl frukost skulle inmundigas och jag skulle dessutom vara färdig för att åka med en buss hemifrån redan klockan 08:30.

Nåväl, jag hann med bussen och tåget på väl på tåget träffade jag två av de andra jag skulle springa med så vi fick en trevlig pratstund. Efter en halvtimme var vi framme och var det nåt jag var helt säker på så var det att återfärden skulle ta betydligt mycket längre tid.

Redo för start på Alingsås station

Vi började springa i lugnt tempo. Ibland kändes det nästan skrattretande lugnt, men jag vet att jag ofta går ut för hårt på långpass så jag var tacksam för nedhållningen av farten. Från Alingsås centrum mot sjön Mjörn och vidare mot sydväst i stort sett parallellt med en liten väg som dagligdags brukar kallas E20. Efter sisådär 5-6 km tog vi en kortare promenadpaus. Det var lite kläder som skulle rättas till – det var ju ändå -6 grader så det var mycket kläder – och vissa blåsor skulle tömmas.

Precis passerat Bryngenäs (ca 5-6 km)

Efter den promenadpausen körde vi på i stort sett hela tiden tills vi kom fram till Floda efter 20 km. Vägen dit var minst sagt varierande. Stundom en decimeter snö att pulsa i och stundom lite asfaltsväg. En kopp kaffe och några M&M’s på Floda station satt riktigt fint.

Vidare mot Lerum på fina cykelbanor och nu började det kännas lite motigt. Tror att vi passerade Lerum efter 31 km och jag började nu känna av mina magbesvär från tidigare i veckan och började bli orolig för om jag skulle palla 20 km till.

Passage Lerum efter ca 31 km

Vi tog oss förbi ett par mindre pendeltågsstationer och för varje station började det kännas mer och mer som att rätt sak att göra var att bryta och ta tåget hem. Sagt och gjort, i Jonsered, efter 36 km, önskade jag mina medlöpare (som hade minskat till 2) lycka till på färden och tog tåget hem.

Visst kändes det lite som en besvikelse, men jag var ändå nöjd! Riktigt nöjd!

Och sett i backspegeln så var det nog rätt… En rejäl snuva och en hosta som smakar blod blev resultatet. Men var löpningen orsaken? Eller det faktum att jag inte hade tillräckligt med kläder på mig när jag bröt? Ingen aning… bryr mig inte.

Det var kul! Fler såna äventyr, tack!