Göteborgsvarvet 2010 – den långa versionen

Klockan 12:30 satte jag mig på bussen för att åka till Slottsskogsvallen för mitt femte Göteborgsvarv. Dagen hade börjat bra och vädret hade varit ganska lovande. Småmulet men ändå lagom varmt. Men nu, när jag satt på bussen, hade all ”småmulenhet” försvunnit och solen stekte på obarmhärtigt. Bussen var trång och fullpackad men spårvagnen från centrum till Slottsskogen var än värre. Men, men, jag kom fram till slut, precis lagom i tid för att se elitstarten klockan 13:30.

Via jobbet hade jag fått en inbjudan att ”hänga” i Tripnets tält vid startområdet så jag letade mig dit, bytte om och lämnade in min väska med överdragskläder och annat bôs. Tack Tripnet, för detta!

Före loppet vid Tripnets tält

Jag hade sedan tidigare stämt träff med en lumparpolare vid tältet och det var otroligt kul att träffa Fredrik igen efter närmare 12 år. Oj, vad tiden går… Nåja, jag började värma upp lite trots att det var hur varmt som helst och en stund senare ljöd startskottet och jag var iväg.

De första 5 km, fram till Älvsborgsbron, gick hur bra som helst. Lite trångt som vanligt men det får man ju leva med på Varvet. Men redan här när jag kämpade mig uppför bron började jag känna att jag inte var så särskilt stark… Benen kändes bra, andningen funkade men det var nåt som gjorde att jag inte kunde ge järnet. Men jag kämpade på så gott jag kunde, antog att det var värmen som satte ned mig lite och såg till att dricka sportdryck på varannan vätskekontroll och vatten på varannan.

En mil senare, när Avenyn skulle betas av, var jag ordentligt trött. Målet hade då skiftat från 1:50 till att slå förra årets tid på 1:54:39, något jag borde klara av. Vid Götaplatsen kändes det otroligt skönt att få kyla ned sig med en vattenindränkt svamp och jag fick lite ny energi av detta och lyckades nog öka farten lite. Men ännu lite senare, när det bara var några kilometer kvar, såg jag löpare ligga vid sidan av vägen i drivor, nåja, lite överdrivet kanske, men var 10:e-20:e meter låg det nån antingen bara lite utslagen eller totalt under ytan. Jag slog av på takten för att inte gå samma öde till mötes…

Passerade mållinjen spurtande och klockade in mig på 1:54:41, d.v.s. 2 sekunder sämre än förra året. OJ! Vad missnöjd jag var.

Tillbaka vid Tripnets tält, inte helt nöjd...

Efter att ha pratat med ett gäng löpare visade det sig att alla hade haft ett skitlopp. Löpare som satsat på 1:40 hade fått resignera och gå bitar av loppet och kom in på runt 2 timmar istället. Jag pallrade mig mot spårvagn och buss och åkte hem.

Söndagsmorgonen kände jag mig ändå nöjd att jag hade kunnat springa hela vägen och söndagen skulle ju också bli en varvsdag. Det var nämligen dags för Lillkillens första Göteborgsvarv. Mini Göteborgsvarvet på 250 meter skulle springas och han var laddad som få. Vi åkte till Slottsskogen igen och han började springa men efter ett tag fick hans mamma bära honom lite.

Han kom hur som helst i mål och var jätteglad och jättenöjd över sin medalj.

Stolt far och son med sina medaljer

Stor och liten medalj

Ja, totalt sett blev Varvshelgen en bra helg, även om jag inte är helt nöjd med min insats. Men det kommer fler lopp och jag kollapsade i alla fall inte. Min enda ”skada” blev att jag brände mig lite i nacken och på axlarna eftersom jag sprang i linne utan solskyddskräm. Men det får jag skylla mig själv för…

5 kommentarer

  1. Hej Johan.
    Riktigt roligt att du kom till vårt tält. Jag har lite bilder på dig som kommer så småningom.
    Man kan undra vad det skall bli av lillkillen? Jag tror han kommer att klå dig inom några år!

    hälsar
    Göran

  2. Det låter nästan som mitt lopp du beskriver! Förutom att jag lyckades missa alla utslagna löpare i dikena. Det kändes liksom inte riktigt bra i kroppen, men jag kunde inte sätta fingret på vad det var (förutom krampkänning i baksida lår förstås efter 10k) och jag kunde inte ge järnet.

    Men det kommer ett varv nästa år också!! Vad blir nästa lopp för dig?

  3. Ja, usch vad trång (och varmt) det var. Men bra jobbat 🙂

  4. Tror att den kalla våren inte gett tillräckligt med träningsvärme. De som börjat träna nyligen har inte fått testa på hur mycket värmen sliter. Skönt att höra att du grejjade det, men jag förstår om två sekunder svider åtminstone lite.

  5. Känner också igen beskrivningen, jag tror vi alla kände ungefär samma sak längs banan i värmen.
    Jag såg inte fullt så många löpare i dikena, men så sprang jag ju med långsammare löpare rent generellt, de kanske tog det lite lugnare 🙂

    Klart 2 sekunder är surt, men i värmen var det ju inte så lätt… Tycker ni ska vara nöjda över era medaljer, du och lillgrabben! 🙂

Kommentera

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

*

© 2017 jBrodin

Tema av Anders NorenUpp ↑