Simma med Garmin Fenix 3

Alltså, jag älskar min Garmin Fenix 3. Men när jag simmar i bassäng med den så tappar den ganska många vändningar. Som idag på morgonen när jag simmade i totalt 26 minuter och 31 sekunder. Enligt klockan 800 meter när den var inställd på bassänglängd 25 meter. Jag tyckte det verkade kort.

Så när klockan har synkat till Garmin Connect så kollar jag där och mycket riktigt, det finns längder som tagit ungefär 30 sekunder, d.v.s. den faktiska tiden, men sedan finns det också längder som tagit 1 minut, 1:30 och till och med 2 minuter. Alltså, klockan har missat en, två eller tre vändningar på rad.

Varför blir det såhär? Hur registrerar klockan en vändning? Finns det något jag kan göra för att få klockan att märka att jag vänder? Nån som vet? Nån som kan?

För klockan är ju ett grymt hjälpmedel, så att jag slipper hålla räkningen på längderna själv, det är ju nästan omöjligt. Men då vill man ju att den ska funka så bra som möjligt.

Tacksam för hjälp och råd.

Sista-minuten-julklapp?

Det kan ju vara så att någon i min omgivning, ingen nämnd och ingen glömd, har något kvar att handla till mig i julklapp och då kan jag tipsa om två små saker jag faktiskt önskar mig.

armband fluga
Det snygga armbandet tror jag skulle göra sig på min arm. Min fru är inte så het på att jag har armband men detta tror jag faktiskt att hon skulle godkänna. Den som vill överraska mig på julafton, hint hint, kan köpa detta på Trendhim.

Sprang också på den läckra leopardmönstrade flugan på Trendhim. Tror att den till en vit skjorta OCH det bruna armbandet hade varit snyggt. Kanske till en blå kavaj. Den outfiten hade helt klart matchat mina naglar.

Så så, hela veckan på er att handla så shoppa loss nu och slå in julklappen fint till mig.

Dags att sluta ljuga

Det började tidigt i oktober. Jag köpte rosa nagellack till min dotter som genast ville att jag skulle måla hennes naglar, och det är klart att jag som en snäll och närvarande far gör det. Naturligtvis ville hon måla mina naglar med samma färg sen och det var klart att hon fick.

Sen köpte jag i ett svagt ögonblick ännu ett nagellack till henne, ett superglittrigt, och istället för att jag skulle bli lika glittrig jag så köpte jag ett blått till mig själv. Så här om veckan hade vi nagelsalong hemma igen jag och min dotter. Och vi blev supersnygga!

Det var nog då jag kom på det. Jag gillar ju att ha målade naglar. Det är rätt snyggt och jag gillar att måla dem också, det känns bra på nåt sätt. Så jag ska sluta ljuga för mig själv och min omgivning nu. När någon säger ”Oj, har du nagellack?” ska jag inte längre svara ”Ja, min dotter ville måla mig” utan jag ska istället svara ”Ja!” och får jag nån följdfråga så ska jag stå för att det är jag som gjort det och att det är jag som gillar det.

På samma sätt som en liten mörkhyad kille borde få vara lucia utan att bli påhoppad, eller att ingen tycker att det är konstigt att tjejerna på dotterns dagis är tomtar i luciatåget, borde jag och alla andra killar som gillar det kunna ha nagellack utan att få vår manlighet ifrågasatt. I alla fall är det min förhoppning. Och det är en av anledningarna till detta inlägg. Tack!

Dagens naglar är silvervita. Rätt snyggt om du frågar mig.

Dagens naglar är diskret silvervita. Rätt snyggt om du frågar mig.

rosa

Dotterns första måleri, fint rosa!

bla

Kolla bara vad snygga vi var för någon vecka sedan!

Har jag lyckats nu?

I skrivande stund är det drygt 36 dagar sedan jag slutade snusa.

884 timmar har jag klarat mig utan tillförsel av nikotin.

Min kropp är fysiskt fri från snuset och giftet men vad jag vet av egen erfarenhet och har hört av många andra så är det ju minnet av snuset som är det värsta. Att hjärnan på något sätt, av någon jäkla anledning, glorifierar minnet av snuset och ruset/kicken.

Jag har inga abstinensbesvär alls längre. Jag har ingen anledning alls att börja snusa igen, och jag ska klara att inte börja igen.

Om inte annat så är det ju bra att titta på hur mycket pengar jag har sparar. Hittills har jag sparat 3162 kr. På bara 36 dagar. Fantastiskt. Tänk så mycket kul jag kan ha med de pengarna istället för att snusa upp dem…

Och pulsen… På bara några dagar sänktes vilopulsen med över 10 slag per minut. Bara en sån sak.

Så, YEY!! Jag har lyckats sluta snusa!

Jag ska bara lyckas med att inte börja igen också.

Att snusa eller röka är ju faktiskt lika dumt som att elda upp pengar. Fast sämre för hälsan.

Att snusa eller röka är ju faktiskt lika dumt som att elda upp pengar. Fast sämre för hälsan.

Keep calm and sluta snusa

Jag tänker såhär, gör jag det offentligt genom att skriva om det här i min blogg och dessutom länka till det här inlägget från fejan så kommer det ju bli ett större nederlag om jag misslyckas… För då är det helt plötsligt hundratals människor som vet att jag misslyckats, istället för att det bara är jag som vet det.

snus

För nu har jag nog ändå fått nog.

  • Nog av att försöka sluta, nu ska det bara göras
  • Nog av att slänga pengar på snusandet
  • Nog av att förstöra byxor med snusdosemärken
  • Nog av att min fru inte vill kyssas när jag har en snus under läppen

Ja, det är nog det jag har fått nog av och det räcker gott. Och jag har en plan. Jag minns inte alls faktiskt hur jag slutade förra gången, efter det höll jag faktiskt upp i ca 4 år innan jag ”råkade” börja igen, men jag har en app som gamifierar processen lite. Sen är jag ju en godisråtta så när suget blir för starkt och det inte räcker med att dricka vatten eller borsta tänderna så får det väl vara ok att äta nån liten godisbit fast det inte är lördag då.

Och som delmål har jag satt upp att när jag sparat 1500:- så ska jag bjuda familjen på en av favvorestaurangerna. Det jag sparat då kanske är ungefär vad notan går på.

När jag sparat 5000:- så ska jag också ge mig själv ett mål men jag kan inte komma på nåt passande. Nån som har tips?

Och när jag har varit utan snus i 365 dagar så ska jag bjuda min fru på champagne.

Så, nu håller jag mig lugn och slutar bara med det här snusandet.

keep-calm-and-sluta-snusa

Kvinnliga män och manliga kvinnor

Min dotter älskar klänningar. Nej, ni förstår inte, hon älskar verkligen klänningar mycket mer än ni någonsin kan föreställa er. Varje dag när vi kommer hem från förskolan vill hon byta om till klänning. Frågar jag henne vad hon vill ha på sig, oavsett vad tillfället är, så vill hon han klänning. Alltid klänning. Alltid. Och om ni tror att hennes fascination för klänningar kommer sig av påtryckningar från hennes föräldrar så tror ni helt fel, hennes mamma har ganska sällan klänning och i den mån vi försöker påverka hennes klädsel så är det mer åt det ”praktiska” hållet; att det ska vara lätt att röra sig och leka, hon ska hålla sig varm o.s.v.

Vid några tillfällen har jag frågat henne vad hon tycker att jag ska ha på mig och det händer att hon tycker att jag också ska ha klänning och när jag berättar för henne att jag inte har någon klänning så säger hon tröstande ”Du kan ju önska dig en av tomten pappa”.

Detta, att hon är så oförstörd av de sociala normer som finns rörande mäns och kvinnors kläder, tycker jag är fantastiskt. Tänk om hon kunde få förbli så hela livet. Tyvärr tror jag att normerna inom kort kommer ifatt henne och plötsligt kommer hon helt sluta föreslå att jag ska ha klänning eller fnysa åt mig om jag själv föreslår det.

Detta har också fått mig att fundera mer än vanligt på vad som är manligt och kvinnligt och varför det är så och hur allmänheten reagerar på någon som bryter mot normerna.

Kvinnan anses snyggt klädd av de flesta men mannen är konstig? Varför?

Kvinnan anses snyggt klädd av de flesta men mannen är konstig? Varför?

Varför är det så att en kvinna som använder traditionellt manliga kläder är helt ok, eller rent av snyggt/propert/uppklätt men en man som använder traditionellt kvinnliga kläder vänder alla huvuden som passerar? T.ex. kan en kvinna anses otroligt välklädd i en kostym av kvinnligt snitt men en man i kjol? Hur ser ”folket på stan” på honom?

Varför är det ok för en kvinna att ha en kort ”manlig” frisyr och helt fritt välja hur mycket eller lite hon vill sminka sig men en kille som använder smink och kanske bryr sig om sitt hår lite mer än snittmannen helt plötsligt i allmänhetens ögon är utseendefixerad eller rent av kanske bög?

Varför är det ok för en kvinna att värna om familjen, kanske jobba lite mindre än heltid för att hinna med sina nära och kära, men när en man gör detsamma så är han en ”toffel”?

Och varför är männens underklädesavdelningar på varuhusen i stort sett en liten hylla med boxershorts i bomull medan kvinnornas är stora och rymmer allt man kan tänka sig vad gäller både modeller och materialval? Jag tror att vi män som mer eller mindre ofta vill ha annat än boxershorts är ganska många.

Det finns otroligt många frågor som jag ställer mig själv som jag verkligen inte har svar på, de ovan är bara exempel.

Jag är väldigt glad att jag ändå är född i slutet på 70-talet och inte i mitten på 40-talet som mina föräldrar. Den könsordning som de växte upp i och levde (och lever) i är något jag har svårt för och jag är glad att jag slipper anpassa mig efter den. Men det är ändå en bit kvar tills vi har ett jämställt samhälle som ändå är det jag strävar efter. Tyvärr tycker jag att jämställdhetsdebatten hela tiden fokuserar på de områden där kvinnorna ”ligger efter”. Och visst, lika lön för lika arbete och liknande områden är mycket större och viktigare på ett sätt, men fokus hamnar aldrig på männen. Det är jämställdhet jag är ute efter, inte att männen och kvinnorna ska byta plats så att kvinnorna blir det privilegierade könet. Vi är människor allihop, oavsett kön. Hade det gått att kalla sig humanist utan att blir förknippad med Humanisterna så hade jag nog gjort det för jag tycker att ordet Feminist är helt fel även om jag säkert till 99% håller med de som kallar sig feminister.

Jag tycker att Åhléns ändå tänker åt rätt håll med sin kampanj Bryt klädmaktsordningen.  Och jag ska erkänna att jag inte har varit på något Åhlénsvaruhus och tittat på de kläder som erbjuds männen där som en del av denna kampanj.

Och visst, det är helt ok för mig att handla smink men av någon anledning så tycker expediten som hjälper mig att hon för varje grej jag väljer att köpa måste säga ”Ja, det är både tjejer och killar som köper den”. Som att det är viktigt?

När min son var 3 år och vi skulle göra om hans rum ville han ha det målat rosa. Det fick han, bubbelgumsrosa, och han var själaglad över sitt nya rum. Han hade ofta rosa kläder på sig. Två år senare gav han bort alla sina rosa saker till granntjejen och sedan dess har han nog aldrig tittat på nåt rosa igen. Någon gång mellan 3 och 5 års ålder kom normen att rosa är en tjejfärg ikapp honom.

 

Varför är det mer ok för en tjej att gilla blått än för en kille att gilla rosa?

Antar att den stora frågan i detta är följande:

Varför är det konstigare med kvinnliga män än med manliga kvinnor?

Utanför komfortzonen – kändes helt ok

I lördags nålade jag för första gången sedan Skövde 6-timmars i mars på mig en nummerlapp. Som del av friskvårdssatsningen vi har på mitt jobb fick alla som ville ställa upp i Sisjöloppet, antingen op 7,3 km eller på 14 km.

Själv valde jag såklart 14 km, långt är ju som bekant bättre än kort, men jag hade ju inte räknat med att foten skulle besvära mig så länge som den har gjort och dessutom hade jag inte räknat med terrängen. Min vanliga milsrunda hemma har en total höjdstigning på ungefär 20-25 meter. Sisjöloppets 14-km-runda hade en total höjdstigning på 228 meter enligt min fenix3 och vissa backar var nog så att det hade varit lika bra att gå i men jag ”sprang” så gott jag kunde.

Efteråt kände jag att det ändå hade varit ganska kul att springa terräng. Jag får ju nåt infall då och då att jag ska springa mer i skogen men det blir aldrig så. Det enklaste är ju att bara gå ut och springa och hemma hos mig betyder det asfalt. Men jag ska nog försöka att komma ut i elljusspåren lite mer under hösten. Se det inte som ett löfte utan som en målsättning.

Och vi börjar bra redan på lördag igen när det är dags för Risveden terräng!

Vägen tillbaka är lång och krokig

För ett år sedan var jag kanske i mitt livs bästa form. Jämfört med andra kanske inte otroligt bra form men jag jämför mig helst med mig själv och jag hade aldrig varit bättre löpare än jag var då. I maj 2015 satte jag nytt pers på marathon i Stockholm för att senare, i september, sätta ännu ett nytt pers på distansen i Oslo. Jag hade fart, jag hade uthållighet, jag kände mig otroligt stark.

Vintern kom och gick och mängdträningen under den perioden kändes bra och jag såg fram mot att 2016 skulle bli ännu ett rekordår, allt pekade ju på det. Åtminstone fram till den där morgonen i mitten av april när jag kände att jag hade ont i det främre fotvalvet i min högerfot.

Någonting gjorde att jag tog det lite lugnt. Jag sprang inte på några dagar men det onda hängde kvar. Jag blev sjuk i influensan och minns att jag tänkte Bra tajming, då blir det ju vila för foten när jag är sjuk också. Men även efter en vecka till sängs hade jag ont i foten och gick till sjukgymnasten som, precis som jag själv google-diagnostiserat mig, sa att det nog var Mortons metatarsalgi. Jag fick övningar att göra för att stärka framfoten. Det hjälpte ju sådär, eller kanske inte alls. Jag gick till läkaren som sa samma sak men skickade mig på en fotröntgen för att utesluta stressfraktur. Rekommenderad behandling blev ortopediska skoinlägg.

Efter en veckas väntetid för att komma och få beställa inläggen och två veckors väntan på leverans gav jag mig lycklig ut och sprang. Jag hade ju sprungit lite hela tiden såklart, så mycket det kändes ok, men istället för 5-6 mil i veckan blev det kanske 1-2 mil. Efter två kilometer med inläggen fick jag gå tillbaka för skoskavet jag kände var helt horribelt. Så var det tre pass kanske, sen vande sig fötterna.

Men jag hade ändå skitont rent ut sagt till och från. Löp och skokliniken i Göteborg sa att det tar några veckor innan fötterna vant sig så jag kämpade på. Men inte ens efter några veckor kändes det bättre. Jag återvände och fick stödet nerslipat lite, men bara lite. Och efter det tror jag minsann att fötterna har vant sig och anpassat sig.

Idag, fyra månader efter att jag kände av det första gången, är jag uppe i ca 15 kilometer som längsta pass och jag springer nästan lika frekvent som innan, men inte riktigt. Löpningen känns ofta väldigt tung och jag känner mig långsam. Huvudet har inte fallerat lika mycket som kroppen under dessa fyra månader.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken Jag vill bara kunna springa under skadetiden. Och jag har verkligen insett att det stämmer det där som sägs då och då; Den friske har tusen önskningar men den som är sjuk har bara en, att bli frisk. Det stämmer på den som är inbiten löpare och dessutom skadad också kan jag meddela.

Löparvänner, ett råd, ta hand om era fötter. Utan friska och starka fötter är det riktigt svårt att springa.

© 2017 jBrodin

Tema av Anders NorenUpp ↑