Utanför komfortzonen – kändes helt ok

I lördags nålade jag för första gången sedan Skövde 6-timmars i mars på mig en nummerlapp. Som del av friskvårdssatsningen vi har på mitt jobb fick alla som ville ställa upp i Sisjöloppet, antingen op 7,3 km eller på 14 km.

Själv valde jag såklart 14 km, långt är ju som bekant bättre än kort, men jag hade ju inte räknat med att foten skulle besvära mig så länge som den har gjort och dessutom hade jag inte räknat med terrängen. Min vanliga milsrunda hemma har en total höjdstigning på ungefär 20-25 meter. Sisjöloppets 14-km-runda hade en total höjdstigning på 228 meter enligt min fenix3 och vissa backar var nog så att det hade varit lika bra att gå i men jag ”sprang” så gott jag kunde.

Efteråt kände jag att det ändå hade varit ganska kul att springa terräng. Jag får ju nåt infall då och då att jag ska springa mer i skogen men det blir aldrig så. Det enklaste är ju att bara gå ut och springa och hemma hos mig betyder det asfalt. Men jag ska nog försöka att komma ut i elljusspåren lite mer under hösten. Se det inte som ett löfte utan som en målsättning.

Och vi börjar bra redan på lördag igen när det är dags för Risveden terräng!

Vägen tillbaka är lång och krokig

För ett år sedan var jag kanske i mitt livs bästa form. Jämfört med andra kanske inte otroligt bra form men jag jämför mig helst med mig själv och jag hade aldrig varit bättre löpare än jag var då. I maj 2015 satte jag nytt pers på marathon i Stockholm för att senare, i september, sätta ännu ett nytt pers på distansen i Oslo. Jag hade fart, jag hade uthållighet, jag kände mig otroligt stark.

Vintern kom och gick och mängdträningen under den perioden kändes bra och jag såg fram mot att 2016 skulle bli ännu ett rekordår, allt pekade ju på det. Åtminstone fram till den där morgonen i mitten av april när jag kände att jag hade ont i det främre fotvalvet i min högerfot.

Någonting gjorde att jag tog det lite lugnt. Jag sprang inte på några dagar men det onda hängde kvar. Jag blev sjuk i influensan och minns att jag tänkte Bra tajming, då blir det ju vila för foten när jag är sjuk också. Men även efter en vecka till sängs hade jag ont i foten och gick till sjukgymnasten som, precis som jag själv google-diagnostiserat mig, sa att det nog var Mortons metatarsalgi. Jag fick övningar att göra för att stärka framfoten. Det hjälpte ju sådär, eller kanske inte alls. Jag gick till läkaren som sa samma sak men skickade mig på en fotröntgen för att utesluta stressfraktur. Rekommenderad behandling blev ortopediska skoinlägg.

Efter en veckas väntetid för att komma och få beställa inläggen och två veckors väntan på leverans gav jag mig lycklig ut och sprang. Jag hade ju sprungit lite hela tiden såklart, så mycket det kändes ok, men istället för 5-6 mil i veckan blev det kanske 1-2 mil. Efter två kilometer med inläggen fick jag gå tillbaka för skoskavet jag kände var helt horribelt. Så var det tre pass kanske, sen vande sig fötterna.

Men jag hade ändå skitont rent ut sagt till och från. Löp och skokliniken i Göteborg sa att det tar några veckor innan fötterna vant sig så jag kämpade på. Men inte ens efter några veckor kändes det bättre. Jag återvände och fick stödet nerslipat lite, men bara lite. Och efter det tror jag minsann att fötterna har vant sig och anpassat sig.

Idag, fyra månader efter att jag kände av det första gången, är jag uppe i ca 15 kilometer som längsta pass och jag springer nästan lika frekvent som innan, men inte riktigt. Löpningen känns ofta väldigt tung och jag känner mig långsam. Huvudet har inte fallerat lika mycket som kroppen under dessa fyra månader.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken Jag vill bara kunna springa under skadetiden. Och jag har verkligen insett att det stämmer det där som sägs då och då; Den friske har tusen önskningar men den som är sjuk har bara en, att bli frisk. Det stämmer på den som är inbiten löpare och dessutom skadad också kan jag meddela.

Löparvänner, ett råd, ta hand om era fötter. Utan friska och starka fötter är det riktigt svårt att springa.

Nej, jag är nog ingen cyklist

I slutet av förra sommaren, eller om sommaren hade övergått i höst, fick jag frågan av min vän Niklas om jag skulle vara med och köra Vätternrundan med honom nu i år. Jag tänkte en kort stund och sedan sa jag ”ja” trots att jag knappt suttit på cykeln de senaste tre åren sedan jag körde Vätternrundan senast som avslutning på min ”En Svensk Klassiker”.

När jag i månadsskiftet mars/april började cykla var det redan beslutat att Vätternrundan skulle få stå tillbaka till förmån för Västkusten runt, lite kortare men lite fler höjdmeter. Jag märkte ganska snabbt att benstyrkan jag hade förra gången jag cyklade mycket var försvunnen, mjölksyran kom snabbt, troligen gjorde alla spinningpassen jag gjorde förra vändan ganska mycket till. Men det var svårt att komma ut och cykla, jag körde några pass till och från jobbet men det blir ju bara 2 x 17 km, inga distanser när det gäller cykel. Nåt enstaka kvällspass men vid den tiden är man (jag) rätt trött och vill komma hem också, så det blev inte mer än några mil då heller. Och ett lite längre pass på 80 km tillsammans med Niklas.

Mer än så blev det knappt träningsmässigt innan det var dags för Västkusten runt så jag blev ju inte allt för ledsen när utmaningen ställdes in när Niklas blev sjuk. Det var snarare en lättnad, jag kände att det skulle ha blivit skitjobbigt rent ut sagt. Det fick mig också att tänka till. Att jag cyklade istället för att springa kom ju lägligt eftersom jag tajmade det med en skada i foten som kändes mer när jag sprang än när jag cyklade men ändå kom jag inte ut vilket bara resulterade i mindre träningstimmar. Jag saknade löpningen allt för mycket också och gick hellre ut och sprang 5 km med ont i foten som resultat än cyklade 30 km utan att få ont i foten. Det säger ju nåt…

Så jag kanske bara ska lägga ner alla tankar på att vara multi-idrottare? Släppa triathlontankarna en gång för alla? Jag är kanske bara löpare? Och det är ju inte så bara…

Det kan vara kul med ett cykelpass eller några längder i bassängen (eller sjön/havet) då och då men det är inget jag känner att jag har tid till eller vill satsa på. Jag ska nog bli vid min läst och satsa på löpningen, det är ju det som är roligast!

En av de sista(?) bilderna på mig som cyklist. Efter målgång på Vätternrundan 2013.

En av de sista(?) bilderna på mig som cyklist. Efter målgång på Vätternrundan 2013.

Tio år senare

varvet

För drygt tio år sedan, den 13 maj 2006, sprang jag mitt allra första Göteborgsvarv. Som bosatt i Göteborg sedan 1998 hade jag länge funderat på det, önskat det rent av, men jag var ju inte ens löpare då så det kändes långt borta. Efter att ha funnit kärleken till löpningen under hösten 2005 gick det snabbt i alla fall och efter många fjärilar i magen veckan innan lyckades jag genomföra mitt premiärvarv på 2:05.

Sedan dess har jag sprungit Göteborgsvarvet varje år. Alltså, 2015 fullföljde jag mitt tionde varv. Mycket har förändrats under dessa tio år. Bland annat har antalet fullföljande löpare har nästan dubblerats – från 26566 till 46500 – och mina resultat har förbättrats stadigt, från 2:05 till 1:36.

Personligen tycker jag att Varvet har växt lite för mycket. Det är fortfarande en folkfest för både löpare och publik men min känsla är att den gigantiska tillväxt som Varvet fått till största delen varit negativ för loppet. Man känner sig än mer anonym i folkhopen av löpare, hela arrangemanget känns lite för kommersiellt. Och klyftan mellan löpare kan väl knappt bli större när de bästa startar 2-3 timmar innan de i bakre startleden ens får starta? Och speciellt för de bakre startleden är trängseln kring banan mycket påtaglig från start till mål.

För arrangörerna och för staden Göteborg är Varvet såklart en kassako. Idag i Göteborgsposten kunde man läsa att alla loppen tillsammans genererar intäkter på runt 60 miljoner med ett överskott på runt 10 miljoner, som fördelas ut på 15 lokala friidrottsföreningar. De turistekonomiska till hotell, restauranger och handel beräknas till ca 200 miljoner.

I år springer jag inte Göteborgsvarvet. Det känns för kommersiellt och efter att ha gjort det tio gånger har det blivit ett lopp som inte ger mig något, det ska liksom bara betas av.

Jag letar nya upplevelser istället och ger mina anmälningsavgifter till mindre lopp där den, för mig, rätta känslan infinner sig.

Nu vänder det

Efter att ha varit däckad av en helvetesförkylning hela förra veckan kanske det vänder nu. Igår körde jag min traditionsenliga tiondelsmara på skottdagen och tappade inte alls mycket jämfört med min farthållare för året. Idag vann jag t.o.m. två kilometer på den rackarn…

Som ni ser, det vänder

Som ni ser, det vänder

Så nu är det bara att tuffa p. Och nu kommer väl våren snart också?

Mål 2016

Jag gör dem offentliga så är det svårare att ducka för dem sen i slutet av året.

  1. Springa 205 mil under året
    Jag tänker att jag vill försöka öka mängden från förra året lite men eftersom jag inte nådde mängdmålet förra året så blir det inte med så mycket.
  2. Cykla 150 mil under året
    Jag och Niklas ska tydligen cykla Vätternrundan och jag vill gärna ha 100 träningsmil i benen innan dess. Och lite mer cykling ska det väl bli, om inte annat så ska jag försöka komma igång med cykelpendling.

Fler mål än så blir det inte i år, i alla fall inte uttalade. Men jag hoppas att året också ska föra med sig ett gäng trevliga och framgångsrika marathonlopp och kanske ett och annat pers också.

2015 summerat

Tiden har nästan passerat nu va? Tiden för årskrönikor. Tiden som är som gjord för att se tillbaka på året som gått och kanske dra en och annan lärdom av vad man gjorde bra och vad som var mindre bra. Men bättre sent än aldrig…

Själv är jag road över att gå tillbaka till förra årets start och se vilka mål jag satte upp då.

Jag hade tre mål:

  • Springa 5 km på under 20 minuter
    Ej uppnått. Jag deltog inte ens i någon tävling på den distansen, men jag tror att jag hade kunnat göra det i tävlingssituation. Målet kvarstår till 2016 istället.
  • Sätta nytt personbästa på minst en distans
    Avklarat. Jag har under året satt nytt PB på tre distanser: 6-timmars, marathon och halvmarathon. Helt klart godkänt
  • Springa minst 3 marathon- och/eller ultralopp
    Avklarat. Jag har under året sprungit tre marathonlopp (Stockholm, Oslo och Göteborg) och ett 6-timmars (Karlstad)

Jag hade också en målsättning vad gäller totalt löpt distans under året och det var 200 mil. Detta mål nådde jag inte riktigt upp till. Den totala distansen för 2015 blev 1981 km så jag bommade målet med 19 km. Surt men inte så surt som jag trodde.

200mil2015

Diagrammet ovan visar hur långt före (eller efter) en tänkt farthållare jag varit under året och det är ju lätt att se att från slutet av januari till början av december låg jag ganska långt före. Sen kom två ganska segdragna förkylningar. Såna som är jobbiga för man är egentligen inte sjuk men man känner sig inte heller frisk nog för att träna. Så det föll bort två hela veckor och sen är jag sån att jag alltid försöker smygstarta lite med korta lugna pass efter en period av ofriskhet.

Nära, men jag kom alltså inte ända fram tyvärr.

Facebook svämmar över

Jag funderar bara, det svämmar över med profilbilder på Facebook med franska flaggan på efter fredagens hemska terrorattentat i Paris. Alla vid sina sinnens fulla bruk lär ju fördöma och avsky vad som hänt och jag gissar att det här med flaggan är nåt sätt att visa sitt deltagande med offren eller de anhöriga eller det franska folket.

Men ärligt talat, vad uppnår man med det? Det är en ärlig fråga? Det sker terrorattentat i mindre priviligierade delar av världen nästan dagligen men jag ser ingen med Libanons eller Syriens eller Iraks flagga på sin profilbild.

Det som händer i Syrien och som är en stor del i den största flyktingkatastrofen på länge är väl ändå ännu mer värd att sätta på sin profilbild på nåt sätt i så fall?

Det är ungefär som det här med att ”Gilla om du tycker att det är hemskt att folk svälter”. Varför går folk på att gilla sånt? Vad tror de kommer hända? Kommer alla tummar levereras med lastbil till det svältande folket?

starving_likes

Jag förstår det bara inte så om nån som förstår vill förklara för mig så vore det jättebra.

Vad blir resultatet av att sätta franska flaggan på profilbilden?
Är jag en sämre människa för att jag inte gör det?
Tror ni att jag är en terrorist då?

Tack!

© 2016 jBrodin

Tema av Anders NorenUpp ↑