Keep calm and sluta snusa

Jag tänker såhär, gör jag det offentligt genom att skriva om det här i min blogg och dessutom länka till det här inlägget från fejan så kommer det ju bli ett större nederlag om jag misslyckas… För då är det helt plötsligt hundratals människor som vet att jag misslyckats, istället för att det bara är jag som vet det.

snus

För nu har jag nog ändå fått nog.

  • Nog av att försöka sluta, nu ska det bara göras
  • Nog av att slänga pengar på snusandet
  • Nog av att förstöra byxor med snusdosemärken
  • Nog av att min fru inte vill kyssas när jag har en snus under läppen

Ja, det är nog det jag har fått nog av och det räcker gott. Och jag har en plan. Jag minns inte alls faktiskt hur jag slutade förra gången, efter det höll jag faktiskt upp i ca 4 år innan jag ”råkade” börja igen, men jag har en app som gamifierar processen lite. Sen är jag ju en godisråtta så när suget blir för starkt och det inte räcker med att dricka vatten eller borsta tänderna så får det väl vara ok att äta nån liten godisbit fast det inte är lördag då.

Och som delmål har jag satt upp att när jag sparat 1500:- så ska jag bjuda familjen på en av favvorestaurangerna. Det jag sparat då kanske är ungefär vad notan går på.

När jag sparat 5000:- så ska jag också ge mig själv ett mål men jag kan inte komma på nåt passande. Nån som har tips?

Och när jag har varit utan snus i 365 dagar så ska jag bjuda min fru på champagne.

Så, nu håller jag mig lugn och slutar bara med det här snusandet.

keep-calm-and-sluta-snusa

Kvinnliga män och manliga kvinnor

Min dotter älskar klänningar. Nej, ni förstår inte, hon älskar verkligen klänningar mycket mer än ni någonsin kan föreställa er. Varje dag när vi kommer hem från förskolan vill hon byta om till klänning. Frågar jag henne vad hon vill ha på sig, oavsett vad tillfället är, så vill hon han klänning. Alltid klänning. Alltid. Och om ni tror att hennes fascination för klänningar kommer sig av påtryckningar från hennes föräldrar så tror ni helt fel, hennes mamma har ganska sällan klänning och i den mån vi försöker påverka hennes klädsel så är det mer åt det ”praktiska” hållet; att det ska vara lätt att röra sig och leka, hon ska hålla sig varm o.s.v.

Vid några tillfällen har jag frågat henne vad hon tycker att jag ska ha på mig och det händer att hon tycker att jag också ska ha klänning och när jag berättar för henne att jag inte har någon klänning så säger hon tröstande ”Du kan ju önska dig en av tomten pappa”.

Detta, att hon är så oförstörd av de sociala normer som finns rörande mäns och kvinnors kläder, tycker jag är fantastiskt. Tänk om hon kunde få förbli så hela livet. Tyvärr tror jag att normerna inom kort kommer ifatt henne och plötsligt kommer hon helt sluta föreslå att jag ska ha klänning eller fnysa åt mig om jag själv föreslår det.

Detta har också fått mig att fundera mer än vanligt på vad som är manligt och kvinnligt och varför det är så och hur allmänheten reagerar på någon som bryter mot normerna.

Kvinnan anses snyggt klädd av de flesta men mannen är konstig? Varför?

Kvinnan anses snyggt klädd av de flesta men mannen är konstig? Varför?

Varför är det så att en kvinna som använder traditionellt manliga kläder är helt ok, eller rent av snyggt/propert/uppklätt men en man som använder traditionellt kvinnliga kläder vänder alla huvuden som passerar? T.ex. kan en kvinna anses otroligt välklädd i en kostym av kvinnligt snitt men en man i kjol? Hur ser ”folket på stan” på honom?

Varför är det ok för en kvinna att ha en kort ”manlig” frisyr och helt fritt välja hur mycket eller lite hon vill sminka sig men en kille som använder smink och kanske bryr sig om sitt hår lite mer än snittmannen helt plötsligt i allmänhetens ögon är utseendefixerad eller rent av kanske bög?

Varför är det ok för en kvinna att värna om familjen, kanske jobba lite mindre än heltid för att hinna med sina nära och kära, men när en man gör detsamma så är han en ”toffel”?

Och varför är männens underklädesavdelningar på varuhusen i stort sett en liten hylla med boxershorts i bomull medan kvinnornas är stora och rymmer allt man kan tänka sig vad gäller både modeller och materialval? Jag tror att vi män som mer eller mindre ofta vill ha annat än boxershorts är ganska många.

Det finns otroligt många frågor som jag ställer mig själv som jag verkligen inte har svar på, de ovan är bara exempel.

Jag är väldigt glad att jag ändå är född i slutet på 70-talet och inte i mitten på 40-talet som mina föräldrar. Den könsordning som de växte upp i och levde (och lever) i är något jag har svårt för och jag är glad att jag slipper anpassa mig efter den. Men det är ändå en bit kvar tills vi har ett jämställt samhälle som ändå är det jag strävar efter. Tyvärr tycker jag att jämställdhetsdebatten hela tiden fokuserar på de områden där kvinnorna ”ligger efter”. Och visst, lika lön för lika arbete och liknande områden är mycket större och viktigare på ett sätt, men fokus hamnar aldrig på männen. Det är jämställdhet jag är ute efter, inte att männen och kvinnorna ska byta plats så att kvinnorna blir det privilegierade könet. Vi är människor allihop, oavsett kön. Hade det gått att kalla sig humanist utan att blir förknippad med Humanisterna så hade jag nog gjort det för jag tycker att ordet Feminist är helt fel även om jag säkert till 99% håller med de som kallar sig feminister.

Jag tycker att Åhléns ändå tänker åt rätt håll med sin kampanj Bryt klädmaktsordningen.  Och jag ska erkänna att jag inte har varit på något Åhlénsvaruhus och tittat på de kläder som erbjuds männen där som en del av denna kampanj.

Och visst, det är helt ok för mig att handla smink men av någon anledning så tycker expediten som hjälper mig att hon för varje grej jag väljer att köpa måste säga ”Ja, det är både tjejer och killar som köper den”. Som att det är viktigt?

När min son var 3 år och vi skulle göra om hans rum ville han ha det målat rosa. Det fick han, bubbelgumsrosa, och han var själaglad över sitt nya rum. Han hade ofta rosa kläder på sig. Två år senare gav han bort alla sina rosa saker till granntjejen och sedan dess har han nog aldrig tittat på nåt rosa igen. Någon gång mellan 3 och 5 års ålder kom normen att rosa är en tjejfärg ikapp honom.

 

Varför är det mer ok för en tjej att gilla blått än för en kille att gilla rosa?

Antar att den stora frågan i detta är följande:

Varför är det konstigare med kvinnliga män än med manliga kvinnor?

Utanför komfortzonen – kändes helt ok

I lördags nålade jag för första gången sedan Skövde 6-timmars i mars på mig en nummerlapp. Som del av friskvårdssatsningen vi har på mitt jobb fick alla som ville ställa upp i Sisjöloppet, antingen op 7,3 km eller på 14 km.

Själv valde jag såklart 14 km, långt är ju som bekant bättre än kort, men jag hade ju inte räknat med att foten skulle besvära mig så länge som den har gjort och dessutom hade jag inte räknat med terrängen. Min vanliga milsrunda hemma har en total höjdstigning på ungefär 20-25 meter. Sisjöloppets 14-km-runda hade en total höjdstigning på 228 meter enligt min fenix3 och vissa backar var nog så att det hade varit lika bra att gå i men jag ”sprang” så gott jag kunde.

Efteråt kände jag att det ändå hade varit ganska kul att springa terräng. Jag får ju nåt infall då och då att jag ska springa mer i skogen men det blir aldrig så. Det enklaste är ju att bara gå ut och springa och hemma hos mig betyder det asfalt. Men jag ska nog försöka att komma ut i elljusspåren lite mer under hösten. Se det inte som ett löfte utan som en målsättning.

Och vi börjar bra redan på lördag igen när det är dags för Risveden terräng!

Vägen tillbaka är lång och krokig

För ett år sedan var jag kanske i mitt livs bästa form. Jämfört med andra kanske inte otroligt bra form men jag jämför mig helst med mig själv och jag hade aldrig varit bättre löpare än jag var då. I maj 2015 satte jag nytt pers på marathon i Stockholm för att senare, i september, sätta ännu ett nytt pers på distansen i Oslo. Jag hade fart, jag hade uthållighet, jag kände mig otroligt stark.

Vintern kom och gick och mängdträningen under den perioden kändes bra och jag såg fram mot att 2016 skulle bli ännu ett rekordår, allt pekade ju på det. Åtminstone fram till den där morgonen i mitten av april när jag kände att jag hade ont i det främre fotvalvet i min högerfot.

Någonting gjorde att jag tog det lite lugnt. Jag sprang inte på några dagar men det onda hängde kvar. Jag blev sjuk i influensan och minns att jag tänkte Bra tajming, då blir det ju vila för foten när jag är sjuk också. Men även efter en vecka till sängs hade jag ont i foten och gick till sjukgymnasten som, precis som jag själv google-diagnostiserat mig, sa att det nog var Mortons metatarsalgi. Jag fick övningar att göra för att stärka framfoten. Det hjälpte ju sådär, eller kanske inte alls. Jag gick till läkaren som sa samma sak men skickade mig på en fotröntgen för att utesluta stressfraktur. Rekommenderad behandling blev ortopediska skoinlägg.

Efter en veckas väntetid för att komma och få beställa inläggen och två veckors väntan på leverans gav jag mig lycklig ut och sprang. Jag hade ju sprungit lite hela tiden såklart, så mycket det kändes ok, men istället för 5-6 mil i veckan blev det kanske 1-2 mil. Efter två kilometer med inläggen fick jag gå tillbaka för skoskavet jag kände var helt horribelt. Så var det tre pass kanske, sen vande sig fötterna.

Men jag hade ändå skitont rent ut sagt till och från. Löp och skokliniken i Göteborg sa att det tar några veckor innan fötterna vant sig så jag kämpade på. Men inte ens efter några veckor kändes det bättre. Jag återvände och fick stödet nerslipat lite, men bara lite. Och efter det tror jag minsann att fötterna har vant sig och anpassat sig.

Idag, fyra månader efter att jag kände av det första gången, är jag uppe i ca 15 kilometer som längsta pass och jag springer nästan lika frekvent som innan, men inte riktigt. Löpningen känns ofta väldigt tung och jag känner mig långsam. Huvudet har inte fallerat lika mycket som kroppen under dessa fyra månader.

Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken Jag vill bara kunna springa under skadetiden. Och jag har verkligen insett att det stämmer det där som sägs då och då; Den friske har tusen önskningar men den som är sjuk har bara en, att bli frisk. Det stämmer på den som är inbiten löpare och dessutom skadad också kan jag meddela.

Löparvänner, ett råd, ta hand om era fötter. Utan friska och starka fötter är det riktigt svårt att springa.

Nej, jag är nog ingen cyklist

I slutet av förra sommaren, eller om sommaren hade övergått i höst, fick jag frågan av min vän Niklas om jag skulle vara med och köra Vätternrundan med honom nu i år. Jag tänkte en kort stund och sedan sa jag ”ja” trots att jag knappt suttit på cykeln de senaste tre åren sedan jag körde Vätternrundan senast som avslutning på min ”En Svensk Klassiker”.

När jag i månadsskiftet mars/april började cykla var det redan beslutat att Vätternrundan skulle få stå tillbaka till förmån för Västkusten runt, lite kortare men lite fler höjdmeter. Jag märkte ganska snabbt att benstyrkan jag hade förra gången jag cyklade mycket var försvunnen, mjölksyran kom snabbt, troligen gjorde alla spinningpassen jag gjorde förra vändan ganska mycket till. Men det var svårt att komma ut och cykla, jag körde några pass till och från jobbet men det blir ju bara 2 x 17 km, inga distanser när det gäller cykel. Nåt enstaka kvällspass men vid den tiden är man (jag) rätt trött och vill komma hem också, så det blev inte mer än några mil då heller. Och ett lite längre pass på 80 km tillsammans med Niklas.

Mer än så blev det knappt träningsmässigt innan det var dags för Västkusten runt så jag blev ju inte allt för ledsen när utmaningen ställdes in när Niklas blev sjuk. Det var snarare en lättnad, jag kände att det skulle ha blivit skitjobbigt rent ut sagt. Det fick mig också att tänka till. Att jag cyklade istället för att springa kom ju lägligt eftersom jag tajmade det med en skada i foten som kändes mer när jag sprang än när jag cyklade men ändå kom jag inte ut vilket bara resulterade i mindre träningstimmar. Jag saknade löpningen allt för mycket också och gick hellre ut och sprang 5 km med ont i foten som resultat än cyklade 30 km utan att få ont i foten. Det säger ju nåt…

Så jag kanske bara ska lägga ner alla tankar på att vara multi-idrottare? Släppa triathlontankarna en gång för alla? Jag är kanske bara löpare? Och det är ju inte så bara…

Det kan vara kul med ett cykelpass eller några längder i bassängen (eller sjön/havet) då och då men det är inget jag känner att jag har tid till eller vill satsa på. Jag ska nog bli vid min läst och satsa på löpningen, det är ju det som är roligast!

En av de sista(?) bilderna på mig som cyklist. Efter målgång på Vätternrundan 2013.

En av de sista(?) bilderna på mig som cyklist. Efter målgång på Vätternrundan 2013.

Tio år senare

varvet

För drygt tio år sedan, den 13 maj 2006, sprang jag mitt allra första Göteborgsvarv. Som bosatt i Göteborg sedan 1998 hade jag länge funderat på det, önskat det rent av, men jag var ju inte ens löpare då så det kändes långt borta. Efter att ha funnit kärleken till löpningen under hösten 2005 gick det snabbt i alla fall och efter många fjärilar i magen veckan innan lyckades jag genomföra mitt premiärvarv på 2:05.

Sedan dess har jag sprungit Göteborgsvarvet varje år. Alltså, 2015 fullföljde jag mitt tionde varv. Mycket har förändrats under dessa tio år. Bland annat har antalet fullföljande löpare har nästan dubblerats – från 26566 till 46500 – och mina resultat har förbättrats stadigt, från 2:05 till 1:36.

Personligen tycker jag att Varvet har växt lite för mycket. Det är fortfarande en folkfest för både löpare och publik men min känsla är att den gigantiska tillväxt som Varvet fått till största delen varit negativ för loppet. Man känner sig än mer anonym i folkhopen av löpare, hela arrangemanget känns lite för kommersiellt. Och klyftan mellan löpare kan väl knappt bli större när de bästa startar 2-3 timmar innan de i bakre startleden ens får starta? Och speciellt för de bakre startleden är trängseln kring banan mycket påtaglig från start till mål.

För arrangörerna och för staden Göteborg är Varvet såklart en kassako. Idag i Göteborgsposten kunde man läsa att alla loppen tillsammans genererar intäkter på runt 60 miljoner med ett överskott på runt 10 miljoner, som fördelas ut på 15 lokala friidrottsföreningar. De turistekonomiska till hotell, restauranger och handel beräknas till ca 200 miljoner.

I år springer jag inte Göteborgsvarvet. Det känns för kommersiellt och efter att ha gjort det tio gånger har det blivit ett lopp som inte ger mig något, det ska liksom bara betas av.

Jag letar nya upplevelser istället och ger mina anmälningsavgifter till mindre lopp där den, för mig, rätta känslan infinner sig.

Nu vänder det

Efter att ha varit däckad av en helvetesförkylning hela förra veckan kanske det vänder nu. Igår körde jag min traditionsenliga tiondelsmara på skottdagen och tappade inte alls mycket jämfört med min farthållare för året. Idag vann jag t.o.m. två kilometer på den rackarn…

Som ni ser, det vänder

Som ni ser, det vänder

Så nu är det bara att tuffa p. Och nu kommer väl våren snart också?

Mål 2016

Jag gör dem offentliga så är det svårare att ducka för dem sen i slutet av året.

  1. Springa 205 mil under året
    Jag tänker att jag vill försöka öka mängden från förra året lite men eftersom jag inte nådde mängdmålet förra året så blir det inte med så mycket.
  2. Cykla 150 mil under året
    Jag och Niklas ska tydligen cykla Vätternrundan och jag vill gärna ha 100 träningsmil i benen innan dess. Och lite mer cykling ska det väl bli, om inte annat så ska jag försöka komma igång med cykelpendling.

Fler mål än så blir det inte i år, i alla fall inte uttalade. Men jag hoppas att året också ska föra med sig ett gäng trevliga och framgångsrika marathonlopp och kanske ett och annat pers också.

© 2016 jBrodin

Tema av Anders NorenUpp ↑